PALME MÖRDAD stod det över åtta spalter på Dagens Nyheters förstasida. Underrubriken var ”Skjuten av okänd man”. Det var som ett knytnävslag i magen och marken svajade till under mina fötter där jag stod utanför radhuset i norra Hässelby Villastad, eller Backlura som området också kallades. Det var välordnade rader av vinkelradhus byggda i början av sjuttiotalet. Tidigare hade detta varit landsbygd för stockholmarna och området hade varit känt för alla handelsträdgårdar samt för att före detta finansministern Gunnar Sträng hade gått i folkskolan i Lövsta. Men nu hade det alltså blivit förort och växthusen försvann lika fort som radhusen poppade upp. Vårat område var ett av de första som byggdes och jag mindes hur vår lilla familj stövlade omkring på en leråker och valde vilket hus vi ville ha. Fast det var inga hus där ännu, bara de grå betonggrunderna. Resten av huset skulle vi bygga själva. Jag mindes också långa dagar och kvällar i en liten byggarbetarbod på vår tomt där jag, min bror och mamma satt och försökte värma oss vid det lilla el-elementet medan pappa och morfar slet med takstolar och tvåtums spik ute i kylan. När det var dags att måla huset hade det bestämts att de färger man fick välja mellan var spenatgrön eller solrosgul. Det var inte förrän en bra bit in på nittiotalet som någon av grannarna gjorde revolt och målade om sitt hus i en helt annan färg. Jag tror att det var något så vågat som falurött.
Dagens Nyheters förstasida den 1 mars, 1986.
Jag var 19 år och stod nu alltså utanför familjens gula radhus en tidig och kall lördagsmorgon i mars. Den första mars 1986 för att vara exakt. Klockan var sju och jag var på väg till Arlanda för att flyga upp till Sundsvall, där skulle jag fotografera V-65 på Bergsåkers travbana för Einar Anderssons Pressbild (EAP). Det var en bildbyrå på Solvalla med ett 20-tal antställda som bevakade trav och jag hade fortsatt att jobba för dem på frilansbasis efter att min praktik där under fotoskolans sista termin var över i juni 1985. Jag hade alltså vid den här tidpunkten jobbat som frilansfotograf på heltid i mindre än ett år och hade ännu inte börjat jobba för dagstidningar. På väg till parkeringsplatsen hade jag stannat till vid brevlådan som jag snickrat i träslöjden några år tidigare. Den hade fått min träslöjdsmagister att bli så imponerad av min hyvlingsteknik att han gav mig en femma i betyg trots att jag egentligen är totalt ohändig. Det var tur att han inte såg den nu. Jag hade inte haft tid att fernissa locket innan terminen var slut och nu hade vatten och snö trängt in i det och locket såg för jävligt ut. Jag hade tagit upp tidningen för en snabb titt på rubrikerna innan jag skulle köra ut till flygplatsen och när jag nu stod där med tidningen i min hand så insåg att det här var ett av de där tillfällena som man kommer minnas för resten av sitt liv. Speciellt vi som var för unga för att minnas månlandningar och Kennedymord. Det var också en märklig känsla att stå där ensam i den tysta, snötäckta radhusidyllen medan de flesta låg och sov och det fortfarande var några timmar kvar tills de skulle få den hemska nyheten om att Sveriges statsminister hade skjutits till döds på Sveavägen. Nyheten som för alltid skulle komma att förändra Sverige. Jag stoppade ner tidningen i brevlådan igen och bestämde mig för att mamma, Owe och syskonen skulle få vänta ett tag till innan de fick nyheten. När jag sedan med ett tomt kassettbandsfodral, skrapade frosten från rutorna på min silverfärgade Honda Civic av 1979 års modell så for tankarna igenom huvudet. Den dominerande känslan var att jag hade ingen som helst lust att ägna den här dagen åt att fotografera travhästar och jag kunde inte tänka mig att de skulle genomföra tävlingarna. Men eftersom jag hade lite ont om tid så bestämde jag mig trots allt för att köra ut till Arlanda och försöka ringa travbanan därifrån. Jag vred om startnyckeln och bilen startade till slut motvilligt. Bilradion hade typiskt nog blivit stulen några veckor tidigare så jag kunde inte få någon mer information om mordet medan jag körde den ganska tomma E4:an ut mot Arlanda (inga polisavspärrningar så långt ögat kunde nå). Tankarna fortsatte att irra i olika riktningar och en stark känsla av overklighet spred sig i mig. Jag tänkte tillbaka på kvällen innan och försökte räkna ut var jag hade varit när Palme blev skjuten. Jag, min bror Johnny och några kompisar hade varit på en konsert i söderförorten Västertorp på ett ställe som de kallade Lilla Marquee. Kompisarna Eas, Matte och Picko spelade i ett band som hette 1900 och som den här kvällen spelade förband till punklegenden Johan Johanssons nya band John Lenin. Jag hade tagit det lugnt med ölen eftersom jag skulle upp tidigt och jobba dagen efter och var på väg hem strax efter midnatt. När tunnelbanan stannade vid Hötorget var det fullt av poliser på perrongen och jag funderade lite över varför de var där. Jag gissade att det var något ungdomsbråk och kunde ju såklart inte i min vildaste fantasi ana att Sveriges statminister mindre än en timme innan hade blivit mördad bara några hundra meter därifrån.
Väl ute på flygplatsen körde jag in i parkeringsgaraget vid inrikesterminalen, lyfte den tunga kameraväskan ur baggageutrymmet och gick mot terminalen. Stämmningen i inrikeshallen var dämpad och ansiktena där speglade återhållsam chock. Jag sökte upp en telefonautomat och ringde travbanan i Bergsåker. Där informerade de mig om att de planerade att köra tävlingarna som planerat. Penningkåta idioter tänkte jag och gick och köpte kvällstidningarna. Eftersom jag inte hade något baggage att checka in så gick jag och satte mig i fiket för att senare checka in direkt vid gaten. Med frasig ostfralla och vit kaffemugg vid min sida skrek Expressens förstasida samma ord som jag en dryg halvtimme tidigare sett i DN, ”Palme Mördad”. Under rubriken fanns förutom en arkivbild av Olof Palme också en bild tagen genom rutan på en bil där sonen Joakim Palme sitter i baksätet och med allvarlig blick ser rakt in i kamerans lins medans han håller armen om mamma Lisbet som täcker för sitt annsikte med höger arm. Bilden var tagen när de återvänder hem från Sabbatsbergs sjukhus och underrubriken var ”Sverige sörjer med Lisbet”. Jag tog en tugga av den torra ostfrallan och tänkte på hur det kan vara möjligt att Sveriges statsminister blir skjuten på en gata mitt i city. En kvart innan flyget till Sundsvall skulle gå gick jag för att checka in. Det var en halvlång kö vid gaten och när jag nästan var framme så hörde jag något om att de var tvungna att minska antalet passagerare för att det var så många extra dagstidningar som hade lastats på planet. Det kan inte vara sant tänkte jag. Bara för att jag tog en fika och inte gick och checkade in direkt skulle jag missa flyget trots att jag hade en biljett? Jag gick fram och skällde på incheckningspersonalen. Jag sa att det var absurt att de prioterade tidningar framför bokade passagerare och att jag var tvungen att komma med den här flighten. Om det var min utskällning eller ren tur som gjorde det vet jag inte, men jag kom med planet som näst sista passagerare. Flera andra hade mindre tur och kom inte med.
Expressens förstasida den 1 mars, 1986. Jag höll på att missa flyget till Sundsvall för att de hade så många extra kvällstidningar att flyga upp dit vilket gjorde att planet blev för tungt och vissa av passagerarna var tvugna att ta nästa plan.
Vi landade utan några problem på Midlanda som den lilla flygplatsen strax utanför Sundsvall heter. Kylan slog emot mig med full kraft när flygplatsens automatiska skjutdörrarna öppnade sig. Jag kånkade kameraväskan över parkeringsplatsen och hittade min hyrda Saab 900 som de tack och lov hade varmkört. Jag hoppade snabbt in, vred på full värme, och körde de sex kilometrarna till travbanan. Väl där följde de vanliga rutinerna för en dag på travet. Jag tog mig till att börja med till måltornet på innerplan där jag kunde ställa kameraväskan samt värma mig mellan loppen. I tornet fanns också den lilla stege EAP hade på varje travbana och som användes till att stå på vid fotografering av målgången. Men det var ännu några timmar till första loppet och den tiden var det meningen att man skulle ta tighta bilder på hästarna när de värmde upp. Bilder som var bra att ha i arkivet hade jag fått lära mig. Första loppet började klockan 12.30 och rutinen var att man fotograferade målgången och prisutdelningen samt att man var beredd under loppet ifall det hände något spektakulärt, som till exempel en olycka. Normalt var det tio till tolv lopp en vanlig tävlingsdag. Till största del fotograferade vi med en så kallad ”dubbelkamera”. Det var två Nikon F2 med motorer som var fastskruvade på en stålskena bredvid varandra och ihopkopplade med en sladd som gjorde att när man tryckte på den ena kamerans avtryckare så tog även den andra kameran bilder. Anledningen till att vi fotografer tvingades jobba med detta otympliga monster var att EAP behövde både svart/vita bilder för dagstidningarna och färgbilder till vinnartavlorna. Det var således svart/vit film i den ena kameran och färgfilm i den andra. Nackdelen var ju att det blev väldigt tungt och svårjobbat, speciellt i vinnarcirkeln under prisutdelningen. Man var tvungen att först ställa in skärpan på den ena kameran innan man började ta bilder med den andra och det var lätt hänt att man missade en bra bild. Förutom dubbelkameran så hade man oftast ytterliggare en kamera hängande på axeln för att om möjligt ta lite mer journalistiska bilder med. Det var fullt upp med andra ord.
Loppen passerade revy på den vackert belägna travbanan i Bergsåker denna kalla lördag, om än med en något surrealistisk inraming. Istället för den glada ”chamapagnevalsen” som normalt dånar ur högtalarna när hästarna defilerar framför publiken inför starten så spelade man lågmäld sorgemusik. Mellan loppen sökte jag mig upp till spelhallen under läktaren där många av teve-apparaterna som man normalt kunde se oddsen och repriser av loppen på nu istället visade Sveriges Televisions minnesprogram om Olof Palme. Då, under några sekunder, hade jag tid att låta mordet krypa in i mitt medvetande igen och jag kände att det här var inte var jag ville vara. Det här var en dag då man ville vara hemma med sin familj. En dag man tillsammans skulle försöka förstå vad som hänt och ge varandra tröst. Men så var alltså inte fallet utan jag stod på en travbana i Norrland och snart var det var det dags för nästa lopp. Det var det femte och näst sista V65-loppet och eftersom distansen var tvåtusenetthundrafyrtio meter så startade de i början av målrakan. Jag gjorde som EAP:s chefsfotograf Claes Kärrstrand hade lärt mig att göra. Jag gick ut och ställde mig på stegen och var redo ifall det skulle hända någon olycka när hästarna kom in mot den första kurvan. Efter ett par omstarter var jag dock så stelfrusen att jag valde att gå in och värma mig i måltornet. Starten gick och den här gången lyckades de tydligen komma iväg utan att orsaka en omstart. När hästarna passerade måltornet kunde jag genom den immiga rutan se en våldsam krasch med minst fyra fem hästar inblandade. Fan också hann jag tänka innan jag grabbade tag i kamerorna och rusade ut. Synen som mötte mig var av totalt kaos. Kuskar och hästar låg huller om buller. En häst galloperade omkring med en bit av sulkyramen spetsad in i kroppen (den avlivades senare). Stjärnkusken Tommy Hanné i sin rödgula dräkt låg livlös mitt på banans mållinje. Jag sprang fram och tog bilder medans sjukvårdspersonal skyndade sig dit för att hjälpa honom. Efter ett tag satte han sig upp men ögonen var dimmiga och han såg helt borta ut. Jag fortsatte att fotografera men samtidigt som han bars in i en ambulans kom det fram en funktionär och sa åt mig att sluta fotografera. Oklart varför, men det dyker ofta upp självutnämnda ordningsmän som försöker hindra pressfotografer att göra sitt jobb i alla möjliga situationer. Senare skulle det visa sig att Tommy Hanné hade klarat sig undan med en kraftig hjärnskaking. Det såg mycket värre ut från början. Visserligen fick jag ganska okej bilder som mer än väl illustrerade olyckan men efteråt förbannade jag mig själv för att jag inte hade stått kvar på stegen utanför måltornet. Jag kunde inte låta bli att tänka på vilka billder jag hade missat. Om jag hade stått kvar så hade fått själva olyckan på bild, kanske med kuskar flygandes i luften. Efter den dagen så stod jag slaviskt och följde varenda start i varje travlopp jag fotograferade. Men det hände aldrig mer en sådan spektakulär olycka i min travfotokarriär och om det hände något så var det såklart i andra änden av banan. Man får antagligen bara EN sån chans som jag fick i Bergsåker och jag missade den. Jag vill såklart inte att det ska hända olyckor, men om det händer när jag är där så vill jag naturligvis ha så bra bilder av det som möjligt.
Tunnelgatan/Sevavägen: Platsen där Olof Palme sköts till döds fylldes snabbt av ett blomsterhav och sörjande människor. Jag tog bilden den 2 mars, 1986.
Framåt femtiden var det färdigtravat och folk drog sig hem till sina kojor och slott (eller kanske till vanliga hus). De flesta med färre kronor i plånboken och fler promille i kroppen. Jag sökte upp den mekaniska målkameran och dess operatör för att få de officiella målfotofilmerna och ta med dem till Stockholm för kopiering och leverens till dagstidningarna. För de flesta på travbanan närmade sig dagen nu sitt slut men för mig återstod en kväll i EAP:s mörkrum på Solvalla. Jag hoppade in i hyrbilen och körde ganska fort för att inte missa flyget som gick vid sextiden. På flygplatsen i Sundsvall stod det beväpnade poliser vid incheckning och kollade alla passagerare som skulle flyga. Jag tyckte det var lite konstigt att de kollade oss när vi skulle flyga till Arlanda och inte när jag flög från Stockholm tidigare på dagen. Det borde ju rimligen ha varit mer kontroll åt andra hållet. Men så här efteråt vet vi ju att det var mycket som kunde ha gjorts annorlunda av polisen timmarna och dagarna efter Palmemordet.
Tillbaka på Arlanda klev jag in i min lilla bil i det forfarande lika tomma parkeringsgaraget och styrde mot Solvalla. En halvtimme senare stod jag vid sidoingången till Travsportens Hus och tog mig igenom ett par automatiska säkerhetskontroller med mitt magnetremsekort. När jag klev in på EAP:s kontor på tredje våningen kunde jag höra att den svart/vita framkallningsmaskinens timer hade fungerat och att den stod där och brummade för sig själv i det annars tysta rummet med fönster som vette ut mot den tomma och mörka travbanan. Nu var det bråttom att först få iväg bilder till morgontidningarna och jag matade in rullarna i maskinen. Medans jag väntade på att de skulle komma ut i den andra änden så ringde jag till Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter samt några av de större lokaltidningarna och frågade om de ville ha några bilder från dagens trav. Till min stora förvåning så ville de ha bilder av krashen. Jag trodde inte tidningarna skulle ha plats för något annat än mordet på Olof Palme men det hade de tydligen. Vartefter rullarna kom ut så slängde jag upp de på ljusborden och markerade de bra bilderna med en svart tuchpenna i kanten på negativen som jag sen kopierade i mörkrummet på en av förstoringsapparaterna av det välkända märket Focomat. Jag valde den äldre modellen som jag tyckte var bättre än den nya. När kopiorna, efter några försök, var tillräckligt bra skyndade jag till den andra änden av rummet. Där skrev jag bildtexter på en skrivmaskin som jag klistrade på bildernas kant vartefter jag fäste de på den blanka trumman i telefotosändaren. Bilden snurrade sedan runt i sändaren ackompanjerat av det karistiska pipljudet. Jag väntade tålmodigt de minuter de tog för en bild att sändas till respektive tidning. Efter att ha skickat ett par bilder till morgontidningarna så fortsatte jag att kopiera svart/vita bilder till kvällstidningarna samt till diverse travpublikationer. Färgrullarna tog Arne i färglabbet hand om på måndag morgon. De bilderna var i första hand för vinnartavlorna till hästägarna. Vid elvatiden var jag färdig med kopieringen och jag hade tre bildkuvert i ena handen när jag lämnade Solvalla. Det första kuvertet levererade jag i brevlådan vid Trav och Galopp Ronden som hade sin redaktion i Bromma. De andra två kuverten var till Aftonbladet och Expressen. Jag bestämde mig för att lämna till Aftonbladet först så jag körde Sveavägen mot city. Jag stannade till vid Tunnelgatan och såg svarta skuggor med allvarliga ansikten samlade runt det berg av röda rosor som under dagen hade växt upp på platsen där Olof Palme knappt 24 timmar tidigare hade blivit skjuten. Efter att ha tagit in den scenen under några minuter fortsatte jag mot Aftonbladet och ringde på porttelefonen vid entrén i den anrika tidningsbyggnaden som låg i de gamla klassiska Klara kvarteren. Det som en gång i tiden hade varit centrum för Stockholms tidningsvärld. Nu var det bara Aftonbladet som var kvar där. En vaktmästare kom ner och hämtade bilderna och samma procedur upprepade sig på Expressen i Marieberg.
15 mars, 1986. Olof Palmes kista passerar Sergels Torg på väg till Stockholms Stadshus. Jag var inte där på uppdrag utan åkte in till stan med min bror Johnny för att vi kände att vi behövde vara där. Vi stod i många timmar och frös innan kortegen kom.
Jag körde sedan Tranebergsbron över det svarta vattnet och forsatte väster ut på Bergslagsvägen mot Hässelby. Efter att ha parkerat och låst bilen stod jag stilla på den tomma vändplanen där jag så ofta i min barndom hade spelat landhockey med Robban, Micke, Johnny och alla de andra. På andra sidan vägen såg jag backen, stor då men liten nu, som vi som barn hade åkt pulka och snowracer i. Långa dagar och kvällar av lek som nu verkade så fjärran. Men när jag slöt ögonen kunde jag se mig själv som barn, med rödfrusna kinder och blöta lovikavantar, på väg hem i mörkret med snowracern på släp. Jag blickade upp mot den mörka himlen där stjärnorna gnistrade ovan mig och fick för ett ögonblick kosmisk svindel. Jag stod där ett tag och funderade på meningen med allt tills jag hörde någon komma bortifrån garagelängorna. Då gick jag hem till radhuset som jag växt upp i och som jag snart skulle flytta ifrån för att lämna barn- och ungdomen bakom mig för alltid. Huset var nu mörkt och tyst. Liksom när jag hade lämnat det tidigt på morgonen låg nu alla återigen och sov. Det var först när jag utmattad sjönk ner på sängen i mitt gamla pojkrum efter en lång dag med jobbstress som verkligheten hann ikapp mig. Joe Strummer och John Lennon stirrade tysta på mig från varsin vägg när jag låg där och tänkte på mordet och på hur ofattbart det var och på vad som kommer att hända med Sverige nu. Jag kände sorgen och ovissheten som en stor klump i magen.
När jag nu trettio år senare ser tillbaka på Palme-mordet kan jag inte låta bli att tänka att det var något som brast den där kalla vinternatten i landet Sverige. Det var mer än ett människoliv som släcktes, något gick sönder och blev aldrig lagat