Efter att från en Starbucks ha sänt bilder och text till det reportaget från de olika kandidaternas kampanjhögkvarter i Columbia som jag skrev om i förra blogginlägget begav vi oss norrut för att bevaka ett valmöte med Ted Cruz. Det var en två timmar bilresa till restaurangen Mutts BBQ där han skulle hålla ett tal klockan tre på eftermiddagen. Vi sladdade in på parkeringsplatsen (som visade sig vara full och vi fick parkera på landsvägen istället) fem minuter i tre. Teds kampanjbuss stod parkerad alldeles framför restaurangen. En relativt stor grupp reportar och fotografer utanför bussen vittnade om att presidentkandidaten fortfarande var inne i den. En medarbetare till Cruz gjorde flera fruktlösa försök att få in det samlade pressuppbådet i restaurangen innan Cruz kom ut ur bussen. “Jag ska se till att ni får bra platser om ni går in nu” försökte han. Ingen nappade på erbjudandet. Anledningen var att de ville försöka få en reaktion från Cruz på Donalds Trumps bråk med påven som var dagens stora nyhet. En kampanjmedarbetare bröt till och med av grenar på ett litet träd för att hans chef skulle kunna ta en smidig genväg in till restaurangen utan att behöva gå förbi journalisterna. Cruz stegade trots det fram till mikrofonerna men sa bara att han inte ville lägga sig i det heliga bråket. Sedan gick han med raska steg mot ingången till restaurangen.
En presidentkandidat i rörelse har flera lager av folk runtomkring sig. Medarbetare närmast sedan supportar och vi i media som ofta måste gå baklänges för att kunna utföra våra jobb. Då och då går någon fotograf in i en lyktstolpe till allas glädje. Det hela har en speciell rytm och som fotograf måste man ligga steget före, se till att få en bra position ta några bilder och sedan springa lite före igen för en ny position. Jag har med åren blivit relativt van att hantera detta och framför allt har jag lärt mig att det är bra att komma in i genom dörröppningar INNAN kandidaten, annars riskerar man att hamna i en lång kö för att ens komma in och missa många eventuellt bra bilder. Så precis i den tiondels sekund som jag kände en hand på min axel som ville knuffa mig åt sidan tog jag ett par snabba steg in genom dörren till Mutts BBQ ett par meter före Cruz. Där i den ganska lilla lokalen var det fullpackat av folk och jag tog plats i den hörna där Cruz skulle hålla talet ifrån. Det visade sig att det vara bara jag och två andra fotografer som klarat att ta sig in. Alla de andra fotograferna blev inte insläppta för det var för fullt i lokalen. (Längst bak i rummet stod dock ett antal TV-kameror på stativ som varit på plats sedan tidigare).
Ted Cruz p[ Mutts BBQ.
Sedan att det inte blev lika bra bilder som den gången jag och reporter Mosveen för fyra år sedan var på en barbecue restaurang i Memphis, Tennesse där den lika konservativa presidentkandidaten Rick Santorum faktiskt satte sig och åt revbensspjäll efter sitt tal gjorde inte så mycket. Det var trots allt en seger i den många gånger ganska stressiga och ibland lite frustrerande tillvaron på den så kallade campaign trailen (och tro mig, det har blivit en del förlorade slag genom åren också).
Till skillnad från kollegan på en svensk tidning så hade vi inte varit på plats flera timmar innan och haft möjligheten att inta en enligt uppgift väldigt god lunch på nämnda etablissemang. Så när vi satte oss i bilen vid 17-tiden för att köra de två timmarna tillbaka till Columbia var vi ganska hungriga. Vi stannade på en bensinstation för att köpa något snabbt att äta. Kanske en påse chips eller om vi hade tur, en varmkorv. Men är man i södern så är man och såklart sålde de barbecue-sandwichar där. Säkert inte i klass med Mutts BBQ men ändå, man får glädja sig åt det lilla och den pulled chicken sandwich jag åt i bilen sedan var helt ok. Kvällen ägnades åt att redigera Cruz-bilderna på hotellrummet och att se CNN:s townhall med Kasich, Bush och Trump på TV.
Väckarklockan ringde klockan halv sex på fredagsmorgonen. Snabb dusch och snabb frukost sedan köra bil i två timmar till Spartanburg där Jeb Bush på morgonen skulle hålla ett valmöte tillsammans med sin 90-åriga mamma, Barbara, på Wade's Restaurant som låg på en parkeringsplats vid ett köpcentrum (det är många valmöten på restauranger etc - så kallad “retail politics” - där kandidaterna kommer nära väljarna som får ställa frågor och skaka hand). Det var ett relativt litet pressuppbåd på plats och som stillbildsfotograf kunde man röra sig helt fritt och ett tag satt jag på golvet en halvmeter framför Bush när han talade. Efteråt fick reporter Marianne ett litet prat med Bush. När han hörde att vi var från Norge ville han helst av allt prata om den norsk-amerikanska TV-serien Lillyhammer som visade sig vara hans favoritserie. En dag senare drog han sig ur presidentvalet och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom. Utan att lägga någon som helst politisk värdering i det så verkar han vara en hygglig kille och kanske lite för snäll för att ge sig in en sådan tuff kampsport som ett amerikanskt presidentval ändå är. En närliggande Starbucks fick, som så ofta, fungera som arbetsplats för att redigera bilder och skriva text. Flera andra reportar och fotografer som varit på valmötet satt också där och sände sitt material.
Jeb och Barbara Bush på Wade's Restaurant.
Middag sedan i baren på vårt motorvägshotell. Det var relativt tomt. Bredvid mig satte sig en man i 60-års åldern med mustasch. En TV-reporter skulle det visa sig. Han beställde in en dry martini och drack den ganska snabbt varefter han beställde in en till. När hans kollega, den något yngre fotografen, kom och sa att han tyckte att de skulle åka downtown och äta sa mustach-mannen att “gör gärna det du men jag tänker stanna här”. Så fotografen satte sig ned och beställde kvällens enda öl. TV-reportern började med att förklara, i en något mästrande ton, hela primärvals-processen för fotografen som visade sig vare ganska oerfaren (fast själv hade han inte järnkoll heller då han sa att det var 8-9 kandidater kvar på den republikanska sidan när det i själva verket var sex). De beställde mat och reportern ett glas rött samtidigt som han började snacka skit om diverse kollegor för att sedan övergå till bittra haranger om brist på uppskattning från sina chefer för det fantastiska jobb han trots allt gjorde ute på fältet. Han började alltmer påminna om Bill Murrays rollfigur som TV-reportern som varje morgon vaknar upp till samma dag och samma trista uppdrag i den fantastiska komedin Groundhog Day (Som heter Lördag hela veckan på svenska). Det finns kanske till och med de som skulle likna amerikansk valbevakning med just Groundhog Day. Men vi slipper åtminstone Ned Ryerson
Just som min capellini primavera kom in så började baren sakta men säkert fyllas upp av militärer i sina bästa permis-uniformer med fruar och flickvänner i eleganta långklänningar. De verkade ha varit på någon slags tillställning innan och var alla mer än salongsberusade. Mycket mer. Men det hindrade dem inte från att beställa in shot efter shot som om det var första kvällen på månader de fick vara ute och festa. Vilket det visade sig vara berättade en av dem för mig när han beställde in en runda till bredvid mig i baren. Närmare bestämt nio veckor. Han förklarade att de alla var “drill sergeants” på en militärbas i närheten. Några minuter tidigare hade jag hört hur han berättade för några yngre kollegor om hur han hade blivit skjuten med tre kulor i både armen och benet i Afghanistan. Inte helt utan stolhet i rösten. Pastan var bra. TV-reportern malde på och fotografen sneglade mot utgången. Jag gick upp och la mig.
Lördag var valdagen och då är det inga valmöten på dagen så vi kunde ta lite sovmorgon. Efter frukost gjorde vi ett reportage som jag nog skriver mer om här senare (inte publicerat ännu). Efter det körde vi åter upp mot Spartanburg där Donald Trump skulle ha sitt election night party på ett Marriott hotell. Där var stämningen hög i lobbyn där folk hade börjat köa föra att komma in i den väldigt stora fest/konferens-sal där valvakan skulle hållas. Och som vanligt hade företagsamma försäljare av Trump t-shirts och knappar satt upp butik vid ingången. En storsäljare var en T-shirt med texten “Bomb the shit out of ISIS”.
Lokalen fylldes upp snabbt och jag bestämde mig för att försöka ta mig så lång fram som möjligt i publikhavet. Jag tog mig nästan längst fram men när jag var fyra rader från avspärrningen som skilde publiken från scenen kunde jag inte ta mig längre fram. För mycket folk och när väl Trump kom in för att hålla sitt segertal var det inte helt lätt at ta bilder mellan valplakaten som många av supportrarna höll upp och kameramobilerna som resten höll över sina huvuden för att ta bilder av mannen de hoppas ska bli USA:s nästa president. Det slipper man ju till viss grad om man står längre bak med långt teleobjektiv. Men blir ju mer närhet i bilderna om man kan få till det där framme.
Donald Trump på sin valvaka i Spartanburg, South Carolina.
Sände snabbt hem bilder till redaktionen och körde sedan 1,5 timme tillbaka till hotellet. Precis som vi gick in i lobbyn vid midnatt kom en stor turistbuss och ett stort antal journalister strömmade ut för att checka in på hotellet. Det visade sig var den grupp journalister som reser med Bernie Sanders och som nu precis hade kommit in från Nevada där han tidigare på dagen hade förlorat nomineringsvalet knappt mot Hillary Clinton (Demokraterna hade val i Nevada samma dag som Republikanerna hade sitt i South Carolina)
Tidig väckning söndag morgon efter tre timmars sömn för att köra till flygplatsen för flight via Chicago till Las Vegas för Republikanernas primärval i Nevada som är i morgon tisdag. När vi körde ut från hotellparkeringen såg vi Bernie Sanders “turnébuss” stå parkerad där, så han hade med all säkerhet också checkat in på samma hotell kvällen innan. Men jag är också ganska säker att han inte åkte buss från Nevada.. (Demokraternas primärval i South Carolina är på lördag.)