I tisdags var det primärval i fem delstater och två av dem är stora och viktiga på flera sätt. I Florida utdelas många delegater till vinnaren och republikanernas presidentkandidat Marco Rubio representerar Florida som senator i Washington DC. Ohio har också många delegater och den republikanske presidentkandidaten John Kasich är guvernör där. Så för båda, som inte har vunnit så många stater innan (i Kasich fall ingen) var det vinna eller försvinna. För vinner du inte ens din egen hemstat är det bara att lägga ned.
Vi hade bokat en sen flight till Miami på söndagskvällen för att kunna vara med på ett valmöte med Donald Trump där på måndagen. Precis när jag var på väg ner för att ta en taxi till Newark-flygplatsen så ringde reporter Marianne och sa att hon fått info om att valmötet var flyttat till Tampa i norra Florida. Jag lyckades boka om flighten i sista stund och flög med en ännu senare avgång till Tampa istället.
Valmötet var inte förrän kl. 14 och för sent för papperstidningen så vi behövde göra ett reportage till den på förmiddagen. Vi drog från hotellet vid åtta-tiden till Marco Rubios kampanjkontor i Tampa med hopp om att kunna intervjua folk där. På parkeringsplatsen utanför stod en äldre man och lastade in valskyltar med texten “Veterans for Rubio” i sin bil. Han visade sig vara veteran från Vietnamnkriget och lät sig villigt intervjuas av oss. Han skulle strax köra ned längst Floridas östkust och lämna av valskyltarna på de fyra platser som Rubio skulle hålla valmöten under måndagen.
Det är dagen före primärvalet i Florida och Vietnamveteranen Chris Hart lastar sin bil full med Marco Rubio-skyltar.
Innan han körde iväg sa han att han skulle presentera oss för någon slags chef inne på kampanjkontoret. En nervös 30-åring i kostym kom ut i receptionen och blev ännu nervösare när vi sa att vi var journalister. Nej det gick inte att intervjua någon där. Nej det gick inte att ta några bilder. Kanske skulle det möjligen kunna gå om vi kom tillbaka tre timmar senare när deras informations-kille var tillbaka. Hade på känn att något sådant skulle hända och var tacksam att vi hade råkat komma precis när Chris packade in valskyltarna i sin bil. En krigsveteran i 70-årsåldern är långt ifrån lika krampaktigt rädd för att göra sina chefer missnöjda som en 30-årig påläggskalv som drömmer om en framtida karriär i Washington DC.
Sedan körde vi ner till downtown Tampa där Trump skulle ha sitt valmöte på ett Convention Center. Där hade folk redan börjat köa trots att det var över fyra timmar tills det skulle börja. Vi intervjuade de som stod längst fram i kön (de hade stått där sedan klockan sex på morgonen).
En Trump-supporter utanför Tampa Convention Center där Donald Trump höll ett valmöte dagen före primärvalet i Florida. Många poliser var även på plats i fall det skulle bli bråk mellan anti Trump-demonstranter och hans supportrar.
En Starbucks precis brevid fick bli vår arbetsplats för jobb med bilder och text. Vi såg hur kön växte där ute och när vi äntligen hade sänt hem vårt reportage från morgonen så var den flera hundra meter lång. Vi gick ut och ställde oss i den (eftersom Trump-kampanjen inte längre ger press-ackrediteringar till utländsk media har jag flera gånger gått in som publik med bara en kamera – jag återkommer nog till detta ämne senare här på bloggen). När vi var 30 meter från ingången så stängde de. Det var fullt. Många hundra besvikna Trump-supportarar kom inte in. Och inte vi heller. Men det skulle visa sig vara bra. För nu hade det kommit en grupp Trump-motståndare som protesterade mot honom utanför byggnaden där valmötet var. Och eftersom det var så många Trump-anhängare kvar där ute blev det en hel del livliga diskussioner mellan dem. Så det blev vårt reportage istället. Och det hade vi missat om vi gått in och där inne blir det ju bara de vanliga talarstolsbilderna och valtalsreferat så vi hade tur i oturen.
Demonstranter konfronterar en Donald Trump-supporter utanför Tampa Convention Center där den republikanska presidentkandidaten samtidigt höll ett valmöte.
Nu hade äntligen kandidaterna meddelat var de skulle ha sina valvakor kvällen efter och både Trump och Rubio skulle vara i närheten av Miami så vi bestämde oss för att dra ned dit redan på kvällen. Men den sista kvällsflighten var full så vi körde bil ned till Miami istället. Fyra timmar tog det och vi var framme vid 22.30-tiden och sedan en sen middag på en enkel men bra italiensk uteservering mitt emot hotellet på Collins Avenue (fördelen med att jobba i Miami mot till exempel Des Moines, Iowa är ju att restaurangerna är öppna mycket senare). Miami buzzade för övrigt av Spring break-stämning och hotellen förberedde stora pool parties senare i veckan (som tur var reste vi därifrån innan det).
På tisdagen var det på förmiddagen och halva eftermiddagen för en gångs skull lugnt med jobb (det är inga valmöten på valdagen) och den tiden kunde ägnas åt fria aktiviteter. Jag borde väl ha lagt mig vid den fina hotellpoolen men jag har svårt att helt koppla av när jag vet att jag ska jobba senare på dagen. Så efter att ha ätit en relativt sen frukost och sedan sysslat med lite adminstrativa göromål i datorn så var det inte så mycket tid kvar innan vi skulle dra ut till Marco Rubios valvaka. Trump har de senaste valdagarna haft någon slags konstig blandning av valvaka och presskonferens på sitt hotell i Palm Beach där bara ett fåtal supportar är inbjudna och ingen utländsk media. Och journalistiskt var det ju faktiskt motiverat att vara på Rubios valvaka. Vann han var han inne i matchen igen och förlorade han var han ute.
Det tog två timmar och inte 30 minuter som hyrbilens gps påstod, till Floridas International University där valvakan skulle vara. Jag har aldrig sett så mycket trafik i Miami förr. Kanske var det springbreakers som var ute och körde. Väl framme visade det sig att talet skulle hållas i vad som närmast kan liknas en lobby till en basketarena. Mycket märkligt. När jag sen tittade in i arenan så såg jag att de hade börjat bygga upp en tillfällig scen för Rubio där men den var bara halvklar. Så de måste ha insett att de inte skulle få dit tillräckligt med folk för att fylla den stora salen.
Valresultatet kom in och en besviken och kollektiv suck drog igenom supporterskaran när det stod klart att Donald Trump hade fullkomligen krossat Rubio i dennes egen hemstat. Kort därefter kom han upp på scenen med sin fru och deras fyra barn. Han höll sitt tal och jag såg hur hans ögon tårades. Vi var ett tiotal fotografer som stod i diket framför talarstolen.
Jag hade också sett hur flera av hans kampanjmedarbetare hade tårar i ögonen men hade ännu inte lyckats få någon bra bild på det. De sprang omkring och var svårfångade. Mot slutet av talet fick jag syn på en av dem som stod lite vid sidan av. Han såg mycket känslosam ut och jag tog några bilder. Jag fick känslan av att han inte gillade att jag fotograferade men han sa inget. Det är ofta lite obehagligt att fotografera folk som gråter men samtidigt var det här en bild som så bra beskrev kvällen så jag tog några bilder till.
En av Marco Rubios rådgivare gråter när presidentkandidaten i sitt tal på valvakan i Miami säger att han ska dra sig ur presidentvalet efter att ha förlorat primärvalet i Florida.
När jag sedan satt i pressområdet och sände bilder kom det fram en Reuters-fotograf till mig och frågade om jag hade tagit en bild av en gråtande kampanjmedarbetare. Det visade sig att han, som var en av de i toppen av kampanjorganisationen, hade försökt hitta mig för att han ville ha bilden men han hade också sagt “jag gillade inte alls att han tog bilder av mig när jag grät men efteråt insåg jag att det var en viktig bild av ett historiskt ögonblick.” Och nu ville han alltså ha bilden som ett minne (och det har han fått). Jag tycker den lilla historien visar hur viktigt det är att man som pressfotograf tar bilder även när det kanske inte alltid är så omtyckt eller accepterat. Det är klart att man ska visa hänsyn, men våra bilder bevarar små och stora ögonblick för framtiden. Ett viktigt jobb.
På tal om viktiga bilder så var även fotografen Chris Morris från bildbyrån Vll där för Time Magazine. Han är ju en smått legendarisk fotograf som har tagit många viktiga bilder genom åren och jag har träffat honom på många olika jobb här i USA. Han hamnade ju själv i spotlighten häromveckan när han blev nerbrottad av en Secret Service-man på ett Donald Trump-valmöte i Virginia (för att bara ha gått ett par meter utanför pressområdet) och vi pratade en del om det. Han hade då precis påbörjat ett stort reportage, inklusive omslaget, om Trump för Time Magazine när detta inträffade men efter det ville inte Trump-kampanjen ha honom med längre. Så nu var han alltså på Rubios valvaka istället och ganska intressant var att hans uppdrag var att enbart fotografera för Time Magazines Instagram-feed. Han tog många bilder med sin iPhone som han publicerade direkt och en del med sin DSLR som publicerades lite senare på kvällen.
Tillbaka på National Hotel blev det en sen middag bestående av tapas i den fina art decco-hotellebaren frammåt midnatt till tonerna av en yngre version av Elton John som satt vid ett piano och sjöng evergreens på alltför hög volym. Sen kom svenska kollegan, journalisten Martin Gelin, som helt slumpartat valt samma hotell som oss, ned till baren och bjöd på en Bourbon som han påstod att han var skyldig mig sedan länge för en Nelson Mandela-bild jag hade gett honom. Vem var jag att tacka nej till det?
Och morgonen efter hann jag faktiskt med ett snabbt dopp i havet innan jag drog till flygplatsen för att resa hem till New York.
Miami Beach
...och jo, jag vet att det har blivit en viss överrepresentation av rapporter från republikanernas primärval här på bloggen. Antar att vi kan kalla det Trump-effekten. Men lovar att publicera lite bilder av Bernie och Hillary snart.