För en gångs skull behövde jag och reporter Marianne Vikås inte resa för att bevaka val då det i tisdags var primärval här i delstaten New York. Det är inte så ofta det fortfarande gäller något när primärvalssäsongen väl har nått New York. Vanligen har det redan avgjorts tidigare på året vilka som ska bli de två partiernas presidentvalskandidater. Men i år rasar kampen forfarande på för fullt på både demokraternas och republikanernas sida. Det stod dock länge ganska klart att Donald Trump skulle vinna en klar seger i New York så vi koncentrerades på Hillary Clinton och Bernie Sanders (vilket ju kanske är bra då jag tidigare bloggat mycket mer om republikanerna).
Först var vi på ett valmöte med Hillary på gamla anrika Apollo Theatre på 125:e gatan i Harlem där många världsartister, som till exempel Billie Holiday, James Brown, Michael Jackson och Jimi Hendrix, startade sina karriärer. Bill Clinton, som har sitt kontor på samma gata, brukar ju för övrigt kallas för USAs första svarta president.
Bildmässigt tänkte jag att jag ville få med både Hillary och den fina teaterns interiör i bilden men inte helt lätt. Dels är det ju svårt tekniskt när det mesta av rummet är ganska mörkt och huvudpersonen står i en starkt lysande spotlight och dels får man ju inte röra sig helt fritt som fotograf. De flesta står på en plattform bak i rummet men jag ville ha bilden mer från sidan. Hittade en bra plats på högerkanten där jag stod ett bra tag men precis innan Hillary kom in blev jag och en annan fotograf som också stått där bortkörda. Då tog jag mig fram på vänsterkanten istället och där verkade det okej att stå, men där hindrade ett lågt tak mig från att få med hela rummet. Då smög jag mig upp för en trappa och hamnade i en av balkongerna. Det var mycket bättre. Jag skyndade mig att ta bilder för jag tänkte att det bara är en tidsfråga innan jag får en hand på axeln och en röst som säger “här får du inte stå” men det skedde aldrig, konstigt nog.
Hillary Clinton på Apollo Theatre
Förra söndagen var vi på ett stort valmöte med Hillarys utmanare Bernie Sanders, över 28.000 supportrar kom till Prospect Park i Brooklyn denna fina vårdag. Hans största publik hittills. Precis när jag gick in på området hörde jag det amerikanska punkbandet Dead Kennedys med låten Kill the poor komma ur högtalarna framme vid scenen. Första gången någonsin jag hört något av dem på ett valmöte. Bra musik i övrigt också. Bland annat spelades John Lennons Power to the People och Neil Youngs Rockin' in the Free World.
Killen före mig i kön försökte ta med sig fem ölburkar (av märket Pabst Blue Ribbon såklart). genom metalldetektorn men de fick han snällt lämna ifrån sig. Han borde kanske ha gjort som många andra, tagit med sig marijuana istället. (Den karaktäristiska sötaktiga lukten låg tung över fältet sen). Sanders, som är född i Brooklyn, introducerades av skådespelaren Danny DeVito och hälsades som vore han en rockstjärna. Hans valmöten drar mycket mer folk än Hillarys men alla som röstar går inte på valmöten som Bernie fick erfara då Hillary vann klart i New Yorks primärval ett par dagar senare.
Bernie Sanders och hans fru Jane i Prospect Park, Brooklyn.
Hillary Clinton håller tal på Hilton i Midtown Manhattan inför ca. 6-700 personer dagen efter Bernie talade inför 28.000 anhängare i Brooklyn. På Hillarys valmöte lyckades jag, till skillnad från dagen innan, få fem minuter (men inte mer) framför scenen vilket ju skapar mer närhet i bilderna.
På tisdagen, som var valdagen, åkte vi ut till en vallokal i det område i Queens där Donald Trump växte upp för att prata med väljare. Det var förvånansvärt svårt att hitta någon som hade röstat på honom. Den enda som antydde att hon skulle göra det ville inte erkänna det rakt ut. Dessutom hade hon åkt till fel vallokal och fick inte rösta där vi var.
På kvällen sedan var vi på Hillary Clintons valvaka i ett stort ballroom på Sheraton Hotel vid Times Square. Till skillnad från Donald Trump som hade en mycket mindre valvaka ett par kvarter därifrån, i Trump Tower på Femte Avenyn, så var det väldigt mycket media och relativt mycket publik. (Trump hade bara speciellt utvalda mediaorganisationer där och speciellt inbjuden, väldigt liten publik). Bernie var i Vermont och de republikanska utmanarna var heller inte kvar i New York, ett tecken på att de var ganska säkra på att inte vinna. Jag tog en plats på den stora plattform för media som var längst bak i rummet. Stod och höll den platsen i tre timmar tills Hillary kom in, tillsammans med Bill och Chelsea, till tonerna av Jay Zs och Alicia Keys låt Empire State of mind. Rummet exploderade i jubel och kamerorna smattrade runtomkring mig (förutom han som stod precis bredvid mig som använde Sonys spegellösa digitalkameror, inget smatter där. …fick känna på dem, väldigt lätta. Borde man kanske byta?). En bit in i talet skyndade jag iväg till den mycket mindre plattformen som var på sidan av scenen för att få en annan vinkel på bilderna. Det var det två alternativen som fanns. Valkvälls-talen är mycket kortare än de tal de normalt håller på valmötena så det finns mindre tid att försöka hitta olika vinklar och mycket färre fotografer får chansen att komma in i “diket” framför scenen där de normalt roterar fotograferna och som jag i bland lyckas tjata till mig ett par minuter i. Men den här kvällen fick inte ens New York Times fotograf komma in framför scenen så ingen idé att lägga dyrbar tid på att försöka
Efter att det står klart att Hillary har vunnit primärvalet i New York kommer hon upp på scenen på sin valvaka tillsammans med Bill och dottern Chelsea och dennes man Marc Mezvinsky. Blev en ok bild men hade såklart helst varit utan teleprinterns glasskivor i ansiktet på Bill och Chelsea.
Bild från plattformen på sidan av scenen som jag gick till en bit in i segertalet. Bokstäverna som hålls upp i bakgrunden bildar meningen "I'm with her".
Intervju med några av de nöjda supportrarna efter talet och sedan sände jag bilder till VG från en av de pressplatser de hade satt upp längst bak i rummet. När jag var klar var det bara en handfull journalister kvar och arbetet med att montera ner scen, läktare etc pågick för fullt. Det har alltid fascinerat mig hur ett rum som alldeles nyss var så fyllt med entusiasm och energi helt plötsligt är nästan helt tomt och dött. Den amerikanska politikens rekvisita plockas ner och ligger lite huller om buller och man ser verkligen att det är bara just det, rekvisita. Jag gick runt ett par minuter och tog bilder av det. Allt det som för bara några timmar sedan var i centrum för uppmärksamheten och förbjuden mark för fotografer kunde jag nu se på nära håll. Den tomma scenen där Hillarys vattenglas fortfarande stod. Pilarna av tejp på golvet backstage som instruerade familjen Clinton hur de skulle gå och skylten med uppmaningen att de är “on camera beyond this point” ger kanske en liten insikt om livet som presidentkandidat.
Klockan var en timme efter midnatt när jag sedan gick på marmorgolven genom den tomma hotellobbyn då jag såg tre poliser som avhyste en hemlös kvinna som slagit sig ner där. Hon var ganska “hel och ren” men de många påsarna och den lilla vagnen med hennes tillhörigheter skvallrade om att hon inte hade något hem. Hotell-portiern som jag gissar ringt dem stod på sidan och såg på. Det var en sorglig scen som inte släppte mig när jag sedan satt i taxin på väg hem i New York-natten. Livet kan vara så skoningslöst för vissa av oss. Spelar det någon roll för henne vem som blir USAs nästa president? Antagligen inte.
Men om åtta månader kommer det här landet ha en ny president och på tisdag fortätter vägen dit för de kallade med primärval i Pennsylvania, Connecticut, Maryland, Rhode Island och Delaware.