Turister och långtradarchaufförer tidigt på morgonen i den enkla frukostmatsalen på Holiday Inn i Flagstaff i norra Arizona. Motorvägens bakgrundsbrus hörs svagt. Det är morgonen efter dagen då countrylegenden Merle Haggard gick ur tiden. På sin 79-årsdag, som han själv hade förutspått till sin son en vecka tidigare.
På bordet bredvid mitt sitter ett par som jag gissar närmar sig 80-års åldern. De är boyfriend/girlfriend och ska besöka Grand Canyon hör jag när kvinnan pratar med servitrisen. Mannen läser om Merle Haggards död i USA Today. “Jag gillade Merle, min styvpappa var från Oklahoma, han brukade ofta spela låten Okie from Muskogee hemma" säger han och fortsätter “Johnny Cash stal fängelse-idén från Merle (om han menade att ge konserter på fängelser så var det ju snarare tvärtom - men Merle hade dock varit kriminell och suttit i fängelse för bankrån - och då faktiskt sett en av Cash fängelsekonserter - till skillnad från Cash som bara tillbringat en natt i ett häkte, så kanske var det imagen som laglös han menade). Kvinnan verkar gilla Cash mer och säger “Har du sett filmen Walk the line? Den är helt fantastisk”. Mannen kontrar med: “Jag såg Cash spela i Texas på sextiotalet”. “Oh, var det när du satt i fängelse?” svarar kvinnan. Hennes pojkvän muttrar ett tyst nej och fortsätter att läsa tidningen samtidigt som tågvisslans ljud från det långa godståg som just då passerar igenom den lilla western-staden, strax intill historiska Route 66, letar sig in till oss i frukostmatsalen.
USA Today torsdag 7 april, 2016.
Att höra dem prata om dessa legender, som vore de ett pensionärspar på ett motormotell i Söderhamn diskuterandes Lasse Berghagen och Owe Thörnqvist (inga jämförelser i övrigt såklart) gör det hela så mycket mer mänskligt. De är inte bara superstjärnor och ikoner, de är artister vars sånger är invävda i människors vardag i detta stora land.
Jag var sen att upptäcka och uppskatta countrymusik, för mig var country länge lika med välkammade gossar från Nashville som sjöng slätstrukna låtar för bakåtsträvande rednecks. Och det kan det väl vara också men så blev Eirik Mosveen VGs USA-korrespondent. Han har verkligt bred musiksmak och under många, inte sällan långa, bilturer här i USA gav han mig en gedigen grundkurs i countrymusik. Det visade sig ju att country har många olika underkategorier varav outlaw var den jag fastande för. Såklart. Lite ruffigare, lite skrovligare, lite mer äkta. Och den jag fastande för först och mest var Merle Haggard. Vi hamnade ofta i vinylaffärer och Eirik var inte sen att förslå vilka skivor jag borde köpa.
Det var inte så väldigt många år sedan, men känns som en evighet nu, som jag hade ett par tuffa år. Privat. Nätterna blev lite för sena. Tankarna lite för många. Flaskorna lite för tomma. “Oj, är det redan tre timmar efter midnatt?” Men där i natten hade jag ett par följeslagare som lotsade mig genom småtimmarna till säker mark på andra sidan vargtimmen. Charlie Rich, Tom Waits, Nick Lowe och framförallt Merle Haggard. Av någon anledning fastnade jag för albumet Back To The Barrooms från 1980 som öppnar starkt med låten Misery and Gin. (Here you are again, mixing misery with Gin). Merles sång där på 39:e gatan och 16:e våningen, som en läkande salva på såren i New Yorks kolsvarta natt. Du hör på hans röst har levt varenda ord av misslyckanden och svek. Och hur märkligt det än är så hjälper det att lyssna på sorgsna låtar när du själv är sorgsen.
Två av mina favoritskivor av Merle Haggard: Back To The Barrooms från 1980 och I Am What I Am från 2010.
Det är den 4 november 2013, jag, Eirik och Expressens Mats Olsson sitter på Metro North-tåget på väg till Tarrytown för att se Merle Haggard spela på den väldigt vackra gamla teatern som kallas Music Hall. De pratar musik. Jag lyssnar. Vad de två inte vet om musik är antagligen inte värt att vet. Jag har inte så mycket att bidra med men njuter av samtalet.
Första gången jag såg Music Hall var jag och Eirik på ett jobb i Tarrytown något år tidigare, vi hade 30 minuter att slå ihjäl innan vårt intervjuavtal så vi parkerade på huvudgatan och på den korta tiden hann Eirik, helt oplanerat, köpa en elgitarr (med ambitionen att lära sig spela) samt biljetter till en Nick Lowe-konsert på Tarrytown Music Hall ett par månader senare (en fantastisk kväll det med). Och nu var vi alltså tillbaka på den pittoreska lilla huvudgatan med små butiker, restauranger samt den vackra gamla teatern. Middag först på en restaurang mitt emot konsertlokalen. Mats vän Karla, som bor i Tarrytown, ansluter till sällskapet. Mer samtal om musik. Jag minns inte så mycket nu, över två år senare, men jag minns att vi pratade om vilken skiva som var den första aha-upplevelsen för oss. Den skiva som sparkade in dörrar och som vidgade vyer. För Mats var det Rolling Stones första album men jag minns tyvärr inte vad Eirik och Karla svarade. Själv sa jag (såklart) Never Mind the Bollocks med Sex Pistols. Ganska långt från Merle Haggard, men det finns faktiskt en koppling. De har spelat på samma ställe med bara några dagars mellanrum, Longhorn Ballroom i Dallas, Texas 1978 och deras namn stod till och med samtidigt på ställets “marquee”. Se bild här (för övrigt en av Pistols mer kaosartade konserter och de splittrades kort därefter).
Mats Olsson och Eirik Mosveen i Tarrytown på väg till Merle Haggard-konserten den 4 november, 2013.
Music Hall i Tarrytown, New York.
Bandet spelar några minuter innan Merle glider in på scenen i hatt och mörka solglasögon (dessa tar han av en bit in i konserten, precis innan låten “I think I’ll just stay here and drink”) Det känns mycket stort och trots att han är 76 år gammal så bjuder han på en väldigt bra show. Bandet är helt suveränt (hans son Ben spelar lead guitar), hans röst var såklart bättre en gång i tiden men igen, du hör att han menar varenda ord och publiken är med från första till sista ton.
Efter en och en halvtimme avslutar han med sin största hit, Okie from Muskogee, till stående ovationer. Det är en aniti-hippie låt han spelade in 1969 och som, enligt honom själv, på sätt och vis blev ett ok att bära för honom. Det blir inga extranummer och som Eirik förklarade för mig sedan så är det tydligen ganska ovanligt med extranummer i Country-världen. De har ett mindre romantiskt förhållande till det hela än till exempel rockband. För dem är det mer av ett jobb. Hans turnébuss väntar där ute i gränden och det är dags att ge sig av till nästa småstad för nästa konsert. Det är något fint med det tycker jag. Visst kan man som gammal punkare ha vissa problem med den många gånger ganska reaktionära sidan av country-musiken och dess fans, men för det mesta handlar texterna om vardagliga bestyr samt ensamhet och besvikelser och jag gillar det alldagliga i det. De skriver texter om allt. Till och med om att skriva country-låtar.
Merle spelade även fiol under ett par låtar på Music Hall i Tarrytown.
Men nu har Merles turnébuss åkt vidare för sista gången. Jag är glad att jag har upptäckt hans fantastiska musik och jag är glad att jag hann se honom live en gång. Dessutom så finns ju såklart skivorna kvar, och han har varit väldigt produktiv så jag har fortfarande många många skivor som jag inte har lyssnat på ännu och trots att mina nätter inte är sorgsna längre så finns det alltid plats för en Haggard-skiva då och då. Dom fungerar även när man är glad.
Mannens vuxna dotter kommer ner och sätter sig sömndrucket vid det äldre parets bord i frukostmatsalen på Holiday Inn. Den äldre kvinnan säger ” Merle Haggard har dött, se här”, hon pekar på tidningen och fortsätter “vill du att vi ska spara tidningen åt dig?” Dottern svarar “Nah, I never really liked his music that much..”
Jag går upp på rummet och lyssnar på Back To The Barrooms.