Jag är tillbaka i New York igen efter ett par intensiva veckor med valbevakning i Iowa och New Hampshire för Verdens Gang. USA:s president, ofta kallad världens mäktigaste position, ska väljas och hen måste ge sig ut i den amerikanska (frusna) myllan i ett par relativt obskyra delstater för att hålla tal i små gymnastiksalar och skaka hand (och numera också ta selfies) med folk på lunchrestauranger och caféer för att ta sig den långa och krokiga vägen till att ens bli sitt partis presidentkandidat. En väg som började i våras och för de två som blir valda till president kandidater alltså inte slutar förrän den 8 november i år. Så det är alltså ett och ett halvt års valkampanjande. Vi har gjort en hel del valreportage under hösten men riktigt intensivt blir det först när primärvalen börjar, vilket de nu alltså har gjort.
Detta är det femte presidentvalet jag bevakar. Jag flyttade till USA två veckor efter att Bill Clinton svors in till sin sin andra presidentperiod, så jag missade det valet men redan ett år senare briserade ju Monica Lewinsky-skandalen och då blev det en del jobbande det. Och ett par år efter det började primärvalen som ledde fram till det minst sagt dramatiska presidentvalet mellan George W Bush och Al Gore där det blev omräkning av rösterna i Florida och valresultatet blev klart först fem veckor efter valdagen då Bush stod som vinnare med 537 rösters marginal. Fyra år senare var det John Kerry som utan framgång utmanade Bush men trots det ett väldigt intressant val att bevaka där bland annat Osama Bin Laden blandade sig i valrörelsen med ett terrorhot bara ett par dagar innan valdagen, vilket mycket väl kan ha påverkat valutgången. Sedan kom 2008 och det historiska valet av Barack Obama, men innan han fullkomligt utklassade den gamle krigshjälten och senatorn John McCain, utkämpade han den längsta primärvalskampen jag har varit med om, mot Hillary Clinton och den var inte klar förrän i juni och tog oss till och med till Puerto Rico för valreportage. Och det var verkligen en magisk stämning i landet när USA valde sin första svarta president. Fyra år senare visade sig Mitt Romney alltför okarismatisk för att klara av göra Obama till en “one term president”. Hans valplattform kan ju också ha spelat in såklart. Så kan ju kanske även nyheten om att Romney en gång i tiden hade surrat fast familjens hund på taket när de skulle på bilsemester.
Media väntar på Donald Trumps valvaka väntar på att valresultaten ska komma in. West Des Moines, Iowa. 1 februari, 2016. Foto: Thomas Nilsson
Vad minns jag då av all dessa val? Allt och ingenting. Det är en mosaik av minnen som formas när jag tänker tillbaka. Tidiga morgnar och långa dagar. Hyrbilar och hotellrum. Torftiga frukostar och om tiden räcker till, snabbmats-luncher. Fortkörningböter på väg till ett valmöte med Bill Clinton i Iowa och presidentkandidaten (och senare Visepresident-kandidat) Joe Lieberman som påpekade till mig det olämpliga att bära en New York Yankees-mössa i New Hampshire (detta var innan jag visste hur djupt NY Yankees-hatet är rotat i New England). Det kalla ösregnet när Obama talade i Pennsylvania som fick den ena kameran att sluta fungera och orkanen som ställde in första dagen av Republikanernas nomineringsmöte i Minneapolis och som gjorde att vi hamnade i New Orleans istället. John McCains pulsandes i en snöstorm i New Hampshire och Al Gore i bara skjortärmarna en kylig kväll i Pennsylvania, bara dagar innan presidentvalet.
Och nu skriver vi alltså 2016 och kanske ännu ett historiskt val som leder till den första kvinnliga presidenten. Eller kanske en miljardär som självfinansierar sin kampanj och som inte är speciellt omtyckt av etablissemanget i sitt eget parti. Eller en 74 år gammal självutnämnd socialist (ett mycket fult ord i det här landet och jag har aldrig hört någon presidentkandidat kalla sig det tidigare).
Donald Trump kommer in i en arena i Manchester, New Hampshire för att hålla ett tal. 8 februari, 2016. Foto: Thomas Nilsson
Det som är speciellt kul i de två första staterna är att veckorna innan valet är alla de olika kandidaterna där (innan många av de har hunnit dra sig ur), varje dag finns det ett smörgåsbord av valmöten att välja på. Ska vi ta frukostmöte med Hillary, Rubio på eftermiddagen och Trump till kvällen? Eller Jeb på morgonen, Cruz på eftermiddagen och Bernie på kvällen? Valmöjligheterna är många och dagarna blir långa. I Iowa är det nästan alltid två timmar att köra på raka motorvägar mellan de frusna majsfälten till nästa valmöte man ska på medan i New Hampshire är det 40 minuter på slingriga landsvägar igenom pittoreska, om än något slitna, små samhällen. Båda har sin charm men jag föredrar det senare.
Förutom stressen med att hinna till valmötena i tid och sen deadline-stress så finns också stressen om man ska få ackreditering eller inte till valmötena och jag tycker att det har blivit lite svårare den här vändan. Regeln är, kanske inte helt oväntat, att ju längre ned i opinionsundersökningars en kandidat är ju mer access får man. Senaste veckorna har det blivit allt svårare att få pressackrediteringar till Trump. De har sagt rätt ut att de inte prioriterar utländsk media och anger utrymmesbrist som skäl. Men då och då får vi ackrediteringar och ibland har vi lyckats ta oss in ändå. I Iowa fick vi helt plötsligt ackrediteringar till Trumps valvaka, vilket var överraskande för det brukar vara valvakorna det är svårast att få komma in på. Och i New Hampshire hade han ett stort valmöte kvällen innan primärvalet dit vi också fick ackreditering. Att man sen var tvungen att stå i kö utomhus i över en timme i tio minusgrader och snöfall för att få sin ackreditering och för att gå igenom Secret Services säkerhetskontroll är helt enkelt sådant man för räkna med. Som tur var hade jag långkalsonger på mig, men det är också ett dilemma. Hur varmt vill man klä sig när man ändå för det mesta är inomhus?
Efter att Jeb Bush hållt tal i en skola i Salem, New Hampshire. 7 februari, 2016. Foto: Thomas Nilsson
Även när man väl kommit in så är det mer restriktioner än tidigare, nuförtiden måste man för det mest hålla sig i ett inhägnat område längs bak i lokalen medan man i höstas kunde gå runt relativt fritt på Trumps valmöten. Hillarys kampanj för åtta år sedan minns jag som mycket mer restriktiv än den är nu. Obamas kampanj var nästan alltid väldigt generös med pressackrediteringar. Valnatten i New Hampshire fick vi varken ackreditering till Trump, Sanders eller Hillary men till Marco Rubio var det inga problem. Och väl där var det heller inga problem att röra sig fritt i lokalen och stå alldeles framför scenen när han kom in med sin familj för att hålla tal. Men han kom ju på femte plats och de kändes ju kanske inte riktigt som rätt plats att vara på.
Republikanen Chris Christie besöker en restaurang i Derry, New Hampshire på valdagen för att försöka vinna över väljare i sista minuten. Det gick inte så bra och han drog sig ur presidentvalet dagen efter. 9 februari, 2016. Foto: Thomas Nilsson
Det är som sagt galet långa dagar med många olika stressmoment och väl tillbaka på hotellet borde man verkligen gå och lägga sig direkt men förutom att man måste tömma och göra back ups på minneskorten, ladda batterier och se till att kamerautrustningen är redo för nästa dag så lockar det ändå att hinna ta en eller kanske möjligen två öl i den torftiga hotellbaren, med en bartender som liknar Norman Bates både till sätt och utseende (faktiskt både i Iowa och New Hampshire), en halvtimme innan den stänger. Visst vore det kanske bra med fem och en halv timmes sömn istället för fem, men samtidigt är det svårt att bara gå och lägga sig. Att prata igenom dagen tillsammans över en öl är nästan en nödvändighet. Hur trött man än är. Kalla det valbevakningsterapi om du vill.
Men när allt är sagt och gjort är det ändå ett enormt privilegium att få följa den här processen på nära håll. Man kan kanske säga mycket om amerikansk politik och om de olika presidentkandidaterna genom åren men en sak är säker, en amerikansk valrörelse är aldrig aldrig tråkig.
_
Eftersom de reportar jag jobbat med såklart har varit en viktig del av de reportage jag gjort under de olika valen så vill jag gärna nämna dem:
Lewinsky-skandalen: Alf Bjarne Johnsen och Jon Magnus - Verdens Gang (VG)
Valet 2000: Mestadels med Mats Larsson på Expressen men också några jobb med Per Olav Ødegard för VG.
Valet 2004: Roy Freddy Andersen - VG
Valet 2008: Kim Riseth och Anders Giæver - VG
Valet 2012: Eirik Mosveen - VG
Valet 2016: Marianne Vikås - VG
—
Detta är mitt första blogginlägg här på min hemsida. Jag började 2007 med min blogg Tankar från 39:e gatan och skrev flitigt där i många år. Något som var otroligt givande och jag fick väldigt fin respons från många läsare. På senare år har det blivit allt längre mellan blogginläggen där för att till slut nästan helt upphöra. Sanningen är väl att Facebook tog över helt enkelt, men jag gillar bloggen mer som forum, inte minst för att det är öppet för alla att läsa. Så nu drar jag i gång bloggandet här på min hemsida istället för på den gamla bloggen. Det kommer säkert att bli mycket om presidentvalet närmaste tiden, men mycket annat också. (Den gamla bloggen kommer inte att uppdateras men kommer att finnas kvar som ett arkiv och där kan ni t.ex. läsa om mina upplevelser i presidentvalen 2008 och 2012).