11 pictures from 2021

Here's my take on 2021. An intense news year to say the least. One picture per month (except July when I had vaccation). All pictures were taken on assignment for Verdens Gang (VG).

The insurrection

Washington DC - January 6

Reporter Camilla Svennæes Bergland and I flew from Atlanta to Washington DC in the evening of January 5th.

Earlier in the day we had covered the two Republican US senators in Georgia losing their seats to the Democrats in a special election, which meant that the Democrats now, via the Vice President's decisive vote, would have a majority in the Senate.

We had the feeling that something big was going to happen in DC the day after, Trump had been tweeting about it for weeks and it was difficult to find airline tickets for flights to Washington. But we finally did and the hotel lobby in DC was filled with militant Trump supporters, many dressed in military gear. It was an unpleasant atmosphere.

Trump's speech the next day in front of hundreds of thousands of supporters did nothing to calm the mood and when he called on everyone to march over to the Congress, where the vote to certify Joe Biden's victory in the presidential election was taking place, I looked at Camilla and said, "this is not going to end well," and when we saw how the Congress building was being stormed, I had the same uneasy "now anything can happen" feeling that I had on September 11, 2001 in lower Manhattan.

The 2nd wave

Laredo, Texas - February 3

Most people didn’t yet have access to Covid vaccine and a new wave of the virus were sweeping over the country in the beginning of the year. Nearly 3,000 people were dying daily and Southern Texas was one of the worst affected areas.

Dr Ricardo Cigarroa (holding the patients hand in the picture) in Laredo was called the "Dr. Fauci” of southern Texas for his commitment to fight the decease. Here he is with a newly admitted covid-patient at the hospital he works at.

To get access has been a challenge when covering the pandemic and this was first just an interview at his office, but just like that we were finding ourselves next to a newly admitted covid patient. Being unvaccinated it wasn’t a totally relaxed situation but I did have a N-95 mask (as opposed to the doctor who just had a surgical mask) and it did make the story stronger.

This was also my first work trip together with VG’s (then) new US Correspondent Erlend Ofte Arntsen.

The vaccine

Rio Rancho, New Mexico - March 19

The development of the Covid-19 vaccine happened in record time and by March a lot of Americans got vaccinated. New Mexico was one of the states that was fastest in vaccinating its population, this picture is taken at a mass vaccination site in a sports arena.

I saw the man with the tattoo getting ready to get his shot and I knew I wanted to capture that. But the picture of him getting the shot didn’t work so well, the hands of the nurse giving the shot were covering the tattoo. I was unhappy as I took a few shots of the tattoo partly covered by the band aid. In hindsight, it turned out to be a better picture than then I had first envisioned.

The verdict

Minneapolis, Minnesota - April 20

A man on a roof top in downtown Minneapolis is celebrating after the jury announced that they found the former police officer Derek Chauvin guilty of murdering George Floyd 11 months earlier. The killing happened during an arrest and the video of it set of protests all over the country (I was in Minneapolis then, covering the protest there).

Reporter Erlend and I was in Wisconsin for another story and Minneapolis was next stop. The verdict came a little bit faster than we expected but we still just made it. We drove from the airport parked our rental car nearby the court house just minutes before the verdict came and we managed to rig up the equipment and do a live report for VGTV as the people who had gathered there got the news about the guilty verdict.

Afterwards, the streets were filled with people celebrating, but also reenforcing the message about discrimination heard during the BLM demonstrations last year.

War

Beit Hanoun, Gaza - May 29

A woman with a child walking trough a residential area hit by missiles from Israel during the 16 day war that started after rockets had been fired from Gaza into Israel.

Normally this part of the world is not covered by VG’s U.S. office but the fact that reporter Erlend Ofte Arntsen and I, unlike everyone in Norway, were vaccinated against Covid-19, a condition to be able to travel to Israel, led to us being asked to cover the war. After a lot of bureaucracy we got there and after a few days of work in Israel and even more bureaucracy, we finally got into Gaza where scenes of devastation met us. Hardest to forget is the meeting with a man who had lost his wife and four young children, the only one besides him who survived was the youngest son who was 6 months old.

The war claimed the lives of 256 Palestinians (including 66 children) and 13 Israelis (including 2 children).

Trump

Wellington, Ohio - June 26

Donald Trump throws MAGA-caps to his supporters when holding his first rally since Joe Biden became president. In his speech he reinforced his story about the election being stolen and that he was the actually winner and also doing the usually verbal attacks towards the journalists who had showed up to cover the event.

Hurricane Ida

Laplace, Louisiana - August 31

They are cleaning out a trailer toppled over by Hurricane Ida that hit Louisiana hard with strong winds and flooding. Many were without power and water for weeks.

New Orleans was a ghost town without electricity and almost everything was closed. The few hotels that kept open was filled with rescue workers and Erlend and I ended up sleeping in the car. I have covered many natural distress in the United States but this was actually the first time it came to sleeping in the car. It wasn’t that bad (but not that good either…)

The deported

Port-au-Prince, Haiti - September 21

Carline has just landed in Port-au-Prince after being deported from the US. She spent weeks and about 5 000 dollars to get from South America to the Texas border. The rumor was that Haitians where getting visas to stay in the US (which was true until just a month or so earlier)

“I've lost everything I have. I only have the clothes I'm wearing now. We have no hope anymore. I sold everything I had to be able to go to the USA” she told us.

The Biden administration had just started to deporting the thousands of Haitian migrants, whom were arriving at the border, to Haiti in large numbers even though almost all of them had lived in Chile, Colombia and other South American countries and hadn’t been in Haiti for many years.

Erlend and I witnessed the American government airplanes landing in Port-au-Prince dropping of the deportees who had been led to believe they were being flown from Texas to another destination in the United States. They were very upset and ended up storming the tarmac, trying unsuccessfully to get back on the plane.

The abortion fight

Jackson, Mississippi - October 19

Derenda is one of several volunteers who escort women to the Pink House, the only abortion clinic in Mississippi. They do it to protect the women from the many time vocally aggressive abortion opponents that meet up outside the clinic every morning.

The Pink House is now under legal attack since the abortion law in Mississippi has been taken to the Supreme Court, where it may be further restricted.

Fentanyl

Tucson, Arizona - November 9

Theresa is wearing the fingerprint of her son Jacob in her necklace He died, at the age of 31, in May 2020 from fentanyl mixed with cocaine. Fentanyl is often mixed with other drugs without the user knowing about it.

The number of overdose deaths has increased in the United States during the pandemic. Theresa is now working to spread the word about how dangerous Fentanyl is, a drug which now is involved in a majority of overdose deaths.

An estimated 100,000 Americans died of drug overdoses from May 2020 to April 2021. A record number for a 12 month period.

Extreme Weather

Mayfield, Kentucky - December 12

Derek (19) was with his mother and siblings in their house when a tornado hit. The room they hid in was the only room not destroyed. He told us that he felt really bad for his mom who had worked hard to be able to afford moving the family into this house recently, “the first nice home we have ever lived in” he said.

A number of tornados caused a lot of destruction in the midwest and the southern states. It was the deadliest tornados on record in December, a month that usually don’t see many tornados.

Mayfield was one of the cities hardest hit, 58 people died there and most of the historic downtown area was destroyed. It was an EF4 tornado with wind speed up to 190 mph (310 km/h).

9/11 - 20 years ago

The sky is autumn blue and the street is red from blood where I stand and photograph the two burning skyscrapers. Next to the pool of blood is a large round piece of metal that I guess is from one of the planes. There are also several shoes, a bag and a toy car. Testimony of people who a short time before fled in panic.

In a few days, it will be 20 years since the terrorist attack at the World Trade Center in New York (as well as in Washington DC and Pennsylvania). 20 years that I for a few seconds on that awful day feared I would never experience.

From the window of my 39th Street apartment, I watch a shiny American Airlines jet flying low and wobbly past the Empire State Building. The cloud of smoke from southern Manhattan shortly afterwards tells me that something went very wrong.

When I jump out of the taxi on Canal Street and run south on Broadway, everyone else is running in the opposite direction. I try to reach Håkan Matson, correspondent for Expressen (the Swedish newspaper I worked for then) but the mobile network is down and I can’t get in touch with him (it will later turn out that we were very close to each other without knowing it then).

When I arrive, the north tower has also been hit and there is no doubt that this is a terrorist attack and when a policeman tells me "now they have hit the Pentagon too" I fearfully think that now anytime can happen.

In the camera viewfinder I see how the south tower collapses. I'm too close. If I had succeeded in persuading that police officer at the roadblock on Vesey Street, near Church Street, I would have been even closer. She probably saved my life with her no.

I run away from the collapsing skyscraper, I tumble and drop the camera bag. Up on my feet again, no time to pick up the bag. Still have a camera on my shoulder. Someone pulls me into the Woolworth building on Broadway (which, like the World Trade Center later, was the tallest building in the world when it was completed in 1913).

There, in the same building 15 years later, I get to see my son Lucas on an ultrasound image and hear his heartbeat for the first time. Imagine if I had known that then, that September day 20 years ago when everyday life suddenly became so fragile. Life and death, so close and so far away, in time and space.

In the lobby, a small group of people have now sought refuge. Someone tells us to go down to the basement, but once there a couple of policemen come in and say that it is not safe there as the north tower has not collapsed yet so we are evacuated to the street again. There it is strangely quiet and everything is covered by a thin layer of white dust.

From Church Street, at a safer distance, I see the north tower collapse and then they are gone, the Twin Towers that New Yorkers loved to hate and which for me during my first years in New York, often served as directional signs when I was not entirely sure what was north and south of my new hometown.

At home in the evening, my hands shake when I pour a whiskey. Many thoughts and feelings come at the same time. Manhattan is a closed down zone and the sound of the military fighter jets now protecting us up there in the black sky reminds me that we are under attack.

September 16, 2001.

The following months are heavy in New York. The smell of the ruins, where the fire burns all the way to winter, spreads throughout Manhattan on the days the wind comes from the south. And New York is empty, without tourists and visitors. Much like now.

"Never forget" they say, but how could we fotget even if we wanted to?

September 12, 2001.

Nearly 4,000 people died in the attacks, most of them had just gone to work like any other day but they never came home. 343 of the dead were firefighters. They also went to work, up the stairs in a burning skyscraper of over a hundred floors. An unimaginable heroism.

20 years is a long time but that day is still here. So much changed. The world became different. Maybe I did too.

Me on September 12, 2001. Photo: Håkan Matson

I took these pictures (if not otherwise stated in the caption) in New York between 9:35 AM and 10:25 AM, September 11, 2001. When I now see them, I think of everything I as a photographer should have done different and better, but then I must remind myself that most important is that I got out of there unharmed. And I send thoughts and prayers to all those who did not and to their families.

2020 - 12 months. 12 pictures

2020 is probably a year nobody wants to remember and as a photojournalist it has been an extremely intense and difficult year to cover. But I do think it is important to document all the big news stories, good or bad, and here is my take on 2020. One picture for each month, all taken on assignment for Verdens Gang, Norway.

January, Washington DC.
The year started of with the Impeachment trail in the Senate where the majority leader Mitch McConnell led his Republican caucus to a non conviction of President Trump. Here he’s coming out of the Senate with Democratic Senator (and the Presidential candidate) Amy Klobuchar. At the time it felt like this would be the biggest news story of the year already in January, little did we know. I covered the impeachment process with reporter Maria Mikkelsen.

.

February, New Hampshire.
Democratic candidate Joe Biden entering a rally at a gymnasium in New Hampshire during the primaries. He ended up on a weak 5th place in the state and didn’t even stay for his election night party there, instead he flew to South Carolina where his campaign would get new life with a solid win there, laying the groundwork for him to become the United States 46th president.
Reporter Maria Mikkelsen and I was covering the primary elections together.

March, New York City.
The Corona pandemic came and emptied the street of New York City. In the beginning of March, all essential businesses closed in an attempt to stop the spread of the virus. It felt eerie to walk the streets in what was one of the busiest cities in the world that now looked lika a ghost town.

April, New York City.
New York was the epicenter for the Corona pandemic during the spring with about 1000 deaths a day. The hospitals where overwhelmed with covid patients as was the funeral homes. Freezer trucks parked in the street to store bodies in became a common sight in the streets of New York. It was unsettling times to say the least, and I went to great lengths to stay safe with face mask, sanitizing wipes (cleaning ca interiorr, cameras etc) and always undressing in basement and taking a shower right after coming home.

May, Minneapolis.
After the police killing of George Floyd (an African American), was captured on video the streets of Minneapolis were filled with Black Lives Matter protesters. At times there where violent confrontations between the police and the protesters. The police often used teargas and rubber bullets in an attempt to control the crowds. It was a difficult environment to work in and at times I and colleagues where target by rubber bullets from the police. The protests would spread over the whole country (and the world) the coming weeks, and months.

June, Tulsa, Oklahoma.
President Trump is holding his first rally after the Corona pandemic hit the U.S. The streets outside the arena where filled with BLM protesters. The National Guard had been called in but all in all, there where no major reports of unrest. Being there, I felt that at this place and time, all the big news stories of 2020, the Covid-19 pandemic, BLM protests and the Presidential election came together at the same time.

July, Scranton, Pennsylvania.

74 year old Rick is bartender at the hotel that now is located in the former train station in downtown Scranton. The bar has just opened up after the first wave of the corona virus. I took a quick picture of the beautiful bar room on my way to check out from the hotel. Rick and I started to talk and he had a lot of interesting things to say so he ended up in an article I was working on about the city where Joe Biden grew up.

August, Washington DC.
Martin Luther King lll is speaking of in front of thousands of BLM protesters at the Washington Mall. He’s standing on the steps of the Lincoln Memorial, the same place where his dad held his famous I have a dream speech in 1963. It was hard not too feel the history of the moment being there covering this event.

September, Mosinee, Wisconsin.
Donald Trump is holding a rally at an small airport. While Joe Biden limited his campaign events to few supporters in cars (drive in style), Trump campaigned extensively during the fall. Almost always having the events outdoors at small airports (made it easy for him to arrive and leave with Air Force One). Covering these events as a photographer didn’t always feel 100% safe in regard to Covid-19 since so many of the Trump supporters were not wearing face masks.

Oktober, Youngstown, Ohio.
Jim works at a heat plant in Youngstown. I met him together with reporter Marianne Vikås before the election in 2016 and reporter Jostein Matre and I decided to come back before this years election to see if he still supports President Donald Trump and he did, Jim told us that he was very satisfied with the job the president had done so far.

November, Washington DC.
It's election Day and the newly namned Black Lives Matter Plaza in front of The white House is filled with a large anti Trump/pro Biden crowd. I and reporter Jostein Matre had been out on a 10 days long roadtrip through the the rust belt, doing election related stories in Wisconsin, Michigan and Pennsylvania, before we reached DC. We came to stay there for another four days before the major TV networks called the election for Joe Biden and celebrations started in the streets of the capital.

December, Washington DC.
President Trump’s former national security adviser, Michael Flyyn held two speeches to the big “Stop the steal” demonstrations in DC. Thousands of Trump supporters came to DC saying, like the President himself, that they don't except the election result because as they claim, the election was rigged.

Flynn was fired in 2016 after just a few weeks in the White House after having lied about his contacts with the Russians. Flynn later pleaded guilty to lying to FBI about it but was pardoned by Trump in November, 2020. I covered this event together with reporter Camilla Begland Svænnes.

President Biden?

Här är några tankar om Joe Biden samt bilder jag tagit av honom och hans familj genom åren. 

Två gånger tidigare har Joe Biden försökt att bli demokraternas presidentkandidat, 1988 och 2008. Båda gångerna gick det lika dåligt och han drog sig ur tidigt i processen efter att bara ha fått någon enstaka procent av rösterna i de tidiga staterna. Men den den här veckan kommer han vid 77 års ålder att nå sitt mål då delegater från de 50 olika delstaterna röstar för honom att bli partiets presidentkandidat under demokraternas konvent som skulle ha varit i Milwaukee men som på grund av rådande pandemi till största del sköts på distans i år (50 000 personer hade beräknats komma till Milwaukee för partimötet, nu blir det några hundra).

Iowa, januari, 2008. Biden-supportrar deppar efter att han gjort ett dåligt resultat. Biden drog sig ur valprocessen efter det. Jag var där med VGs korrespondent Kim Riseth.

Det såg länge mörkt ut för Biden i primärvalsprocessen. Många av hans motståndare, som Bernie Sanders, Elizabeth Warren och Pete Buttigieg låg bättre till i opinionsundersökningarna under hösten. Men trots det och trots taffliga debattframträdande vidhöll jag under större delen av hösten med en dåres envishet att de demokratiska primärvals-väljarna såg Biden med sin långa erfarenhet som senator och vice president som Demokraternas bästa hopp att slå Trump. Men också hans rötter i det amerikanska rostbältet. Uppväxt i industristaden Scranton i den viktiga staten Pennsylvania med arbetarklassväljare i mitten som inte sällan röstar mer på person än parti. 

Chicago, januari 2017. VGs korrespondent Marianne Vikås och jag var på Bidens sista offentliga framträdande som Vice President när han stod på scenen tillsammans med Barack Obama som gav sitt sista tal som president.

Men veckan innan primärvalet i South Carolina började till och med jag att tvivla. Han hade ett sämre än väntat resultat i Iowa och när jag och VGs reporter Maria Mikkelsen var på ett valmöte med honom i New Hampshire inför premiärvalet där så kändes det inte som en vinnande kampanj. Som Dagens Nyheters reporter Martin Gelin beskrev i en text så var hans kampanjmedarbetare väldigt vänliga och hjälpsamma mot oss i utländsk media, inga problem att komma in och det var få restriktioner om var jag kunde stå och fotografera. För en vinnande kampanj brukar det vara tvärtom. (Tidigare samma dag höll vi och ett 20-tal andra utländska journalister inte på att komma in på ett valmöte med Pete Buttigieg). 

Danville, Kentucky. Okrober, 2012. Presidentvalet 2012 bevakade jag tillsammans med VGs korrespondent Eirik Mosveen (till höger i bilden) och efter vice president-debatten mellan Joe Biden och Paul Ryan fick vi en chans att intervjua Bidens söner Beau (till vänster) och Hunter. Beau dog i cancer 2015 vilket var en bidragande orsak till att Joe inte ställde upp i presidentvalet 2016.

Bidens energinivå var låg och hans inledande tal var allt annat en övertygande men sen brände det till. Biden sa att det var när Trump hade sagt att det fanns “good people on both sides” efter att rasister och antirasister hade drabbat samman i Charlottesville (och 32-årige antirasisten Heather Heyer blev påkörd och mördad av en högerextremist) som han bestämde sig för att ställa upp i presidentvalet. För han var orolig för USAs själ och att han såg det som sin skyldighet.

När han sedan tog frågor från publiken, frågor som ofta involverade egna berättelser om personliga problem, och jag satt där på golvet, bara någon meter ifrån Biden så kunde jag se hur han verkligen brydde sig om de som ställde frågorna och hur han blev berörd av deras historier. Han tog sig tid att lyssna och visade empati och det gick hem hos de som var där. “Joe is all heart” som en kvinna i publiken sa till mig efteråt. 

New Hampshire, February, 2020. Joe Biden ramar om en supporter under ett valmöte som jag bevakade tillsammans med VGs korrespondent Maria Mikkelsen.

Men det räckte inte i New Hampshire. På valkvällen ett par dagar senare var jag och Maria på väg till Bidens valvaka när det helt plötsligt meddelades att han inte kommer att komma dit (det har jag aldrig tidigare varit med om under de fem presidentval jag har bevakat) utan att han redan satt på ett flyg på väg till South Carolina (inte ett dåligt beslut visade det sig senare). Så vi drog till Pete Buttegigs valvaka istället och kunde där se hur Biden kom in på en överraskande dålig femteplats medan Pete såg ut som en vinnare med en stark och oväntad andraplats efter Bernie Sanders.

Dessutom så hade Joe Bidens stora försprång i South Carolinas opinionsundersökningar krympt dramatiskt. Bernie Sanders låg bara några futtiga procentenheter efter Biden som var tvungen att vinna i South Carolina, annars var det med största sannolikhet över för honom. Det visste han och hans kampanj och de hade tidigt satsat allt på ett kort och utlovat att de kommer att vinna i South Carolina.

Detroit, juli 2019. VGs korrespondent Jostein Matre (till vänster) och jag var på en av de första debatterna som Demokraterna höll för primärvalen till årets presidentval. Där stötte vi på Joes fru, Jill Biden utanför gamla anrika FOX Theatre, där debatten var.

Det såg som sagt mörkt ut men när historien om Joe Bidens väg till presidentvalet och potentiellt till Vita huset ska skrivas så är jag övertygad om att kongressledamoten James Clyburns endorsment ett par dagar innan valet i South Carolina kommer att nämnas som en vändpunkt och som en stor faktor i Biden-kampanjens återuppståndelse. Inte bara gav han Biden sitt stöd men det var sättet han gjorde det på. Talet var mycket känslosamt och gick direkt på vad som stod på spel och om vem Joe Biden var som människa och som kandidat. Han beskrev det bättre än Biden själv hade lyckats göra vid den här tidpunkten. Clyburn pratade om att landets själ och att Joe Biden var en man fylld av empati och den som kunde vända utveckligen.

Dallas, januari 2019. VGs korrespondent Robert Simsø och jag var på ett föredrag med Joe Biden där han pratade om sin bok “Promise me Dad”, som handlar om hans son Beau. Då hade han ännu inte bestämt sig för om han skulle ställa upp i presidentvalet.

Sedan följde Biden själv upp med ett väldigt bra segertal på samma tema efter han vann med en större marginal än väntat över Bernie Sanders i South Carolina. En vecka senare vann Biden oväntat många stater under den så kallade Super Tuesday (helt säkert pga segern i South Carolina) och segern i Michigan sedan (som Sanders vann 2016 över Hillary Clinton) var mer eller mindre sista spiken i Sanders-kampanjens kista.

Och nu blir Biden alltså partiets presidentkandidat och kanske även USAs nästa president. Något han drömt om sedan han var i 20-års åldern, som hans barndomskamrat Tom Bell i Scranton berättade för mig tidigare i sommar.

Iowa, september 2007. Joe Biden (längst till höger) med de andra presidentkandidaterna på Tom Harkins Steak Fry i Iowa där jag var med VGs korrespondent Kim Riseth.

South Carolina - delstaten där presidentdrömmar dör

Efter kylan i Iowa och New Hampshire brukar de flesta politiska journalister tycka det är skönt att få resa söderut och man kan förmoda att även presidentkandidaterna uppskattar den milda vintern i South Carolina. Om det nu inte vore för att det kan vara vägs ände för en del av dem.

Fråga John McCain, Rick Perry, Jeb Bush, John Edwards eller Mitt Romney som alla har det gemensamt att de har avslutat presidentvalskampanjen efter dåliga resultat i South Carolina. Romney och McCain fick visserligen revansch när de senare kom att vinna Republikanernas nomination 2008 respektive 2012 (men båda förlorade sedan som bekant mot Barack Obama i presidentvalet).

Joe Biden riskerar att bli det senaste offret. Hans kampanj har länge sagt att South Carolina är deras brandvägg. De ska (och måste) vinna där säger de. Argumentet bygger till stor del på att det är den första delstaten med många svarta väljare som har primärval, en grupp som Biden traditionellt har starkt stöd av. Hans kampanj hade medvetet sänkt förväntningarna för hur han skulle prestera i valen som var innan men det blev sämre än förväntat. En svag fjärdeplats Iowa och en ännu svagare femteplats i New Hampshire. I Nevada kom han visserligen tvåa men Bernie Sanders vinstmarginal var förkrossande stor. Om Biden inte vinner i South Carolina så kan det bli svårt för honom gå vidare.

Eftersom South Carolina är tidigt i valkalendern men inte först blir det enormt viktig för de kandidater som inte gjort det så bra i de stater med val innan (Iowa, New Hampshire och Nevada) att göra ett bra val där  för att ha en realistiskt chans att bli partiets presidentkandidat. Detta trots att de allra flesta staterna ännu inte har haft val, men de får stämpeln av att vara en förlorare och det blir väldigt svårt att samla in pengar, ett måste är att kunna köpa TV-reklam i kommande stater.

Jag har precis kommit hem från South Carolina där vi gjort förhandsreportage inför lördagens primärval så jag tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att visa några av bilderna jag har tagit under tidigare primärval där.

Greenville, South Carolina, 26 april, 2007. Republikanen John McCain med hustrun Cindy under sin andra presidentvalskampanj.

2000

John McCain, den numera avlidne senatorn från Arizona, hade nog både goda och mindre goda minnen från South Carolina. År 2000 utmanade han George W Bush som det republikanska partiets handplockade kandidat. Han vann något överraskande mot Bush i New Hampshire och kom sedan med vind i seglen till South Carolina. Där utsattes han dock för en kampanj med rasistiska undertoner där väljare fick information om att McCain hade en mörkhyad adoptivdotter vilket många experter menar resulterade i att han förlorade många av South Carolinas inte sällan rasistiska väljare. McCain förlorade valet och avslutade sin kampanj strax efter. Den rasistiska reklamkampanjen kunde aldrig kopplas direkt till Bush-kampanjen men många menar att det var de som låg bakom dem.

På demokraternas sida drog sig Al Gores utmanare, före detta basketspelaren och senatorn från New Jersey, Bil Bradley, sig ur valet.

Columbia, South Carolina, 3 februari, 2004. John Edward på sin segerfest efter att ha vunnit primärvalet i South Carolina.

2004

Demokraten John Edwards vann South Carolina 2004 och han ansågs under en period vara en framtidsman för partiet. Den vältalige och stilige senatorn, född och uppväxt i just South Carolina, jämfördes med självaste JFK och spelade rollen väl med sin perfekta familj och sitt million dollar smile. Den enda staten han lyckades vinna var dock just South Carolina och han drog sig ur en kort tid senare. Han blev sedan John Kerrys vicepresident-kandidat i valet 2004 men de förlorade mot den sittande presidenten George W Bush och hans vicepresident Dick Cheney.

Charleston, South Carolina, 24 juli, 2007. De demokratiska presidentkandidaterna strax innan starten av en debatt arrangerad av CNN och You Tube. Från vänster:: John Edwards, Hillary Clinton, Barack Obama och Bill Richardson (då guvernör i New Mexico).

2008

John McCain fick revansch för förlusten fyra år tidigare och vann primärvalet i South Carolina för att sedan bli Republikanernas presidentkandidat. Det året var det Mitt Romney som drog sig ur ett par dagar efter valet i South Carolina. På demokraternas sida var det Obama som vann primärvalet före Hillary Clinton. John Edwards (som ställt upp till val igen) hamnade på tredjeplatsen i sin hemstat, något som ledde till att han drog sig ur några dagar senare. Hillary och Obama tampades dock vidare till långt in på senvåren innan Barack Obama stod som vinnare.

Ett ännu tyngre fall blev det för John Edwards något år senare då det kom fram att han hade varit otrogen mot sin cancersjuka fru med en kvinna som jobbade för hans kampanj. Hon hade blivit gravid vilket fick Edwards att i hemlighet betala en annan medarbetare att ta på sig faderskapet. Och som inte det var nog så hade han använt pengar från sin valkampanj för att betala kostnader relaterade till skandalen. Det är olagligt och ledde till åtal. John Edwards har inte ställt upp till val sedan dess.

North Charleston, South Carolina, 19 januari, 2012. Rick Perry med sin fru Anita på pressekonferensen där han avslutade sin presidentkampanj.

2012

Republikanen Newt Gingrich vann i South Carolina och Mitt Romney kom tvåa men vann sedan som sagt nominationen. Rick Perry, guvernören från Texas, som ett halvår tidigare hade sett ut som en trolig presidentkandidat med stora försprång i opinionsundersökningarna, gjorde så dåliga val i Iowa och New Hampshire att han inte ens kunde hålla ut till valet i South Carolina utan drog sig ur en dryg vecka innan valdagen.

Spartanburg, South Carolina, 19 januari, 2016. Jeb Bush med sin mamma Barbara och fru Columba på ett valmöte på Wade's Restaurant. Efter en svag fjärdeplats i valet dagen efter bilden togs avslutade han sin presidentkampanj.

2016 

Den tidigare presidenten George W Bushs bror, Jeb Bush, var stor favorit att bli republikanernas presidentkandidat men in kom Donald Trump som en stormvind och ställde konventioner på ända och vann primärvalet i South Carolina vilket resulterade i att Bush avslutade sin presidentkampanj. Det var ett hårt fall för Bush-familjen. Ted Cruz och Rick Santorum hängde kvar lite längre men var snart ute de med och resten är, minst sagt, historia. Situationen med Jeb Bush och Donald Trump är inte helt olik den med förhandsfavoriten Joe Biden och “rebellen” Bernie Sanders.

Samma år vann Hillary Clinton klart över Bernie Sanders i South Carolina men deras kamp pågick ända fram till sommaren innan det blev klart att favoriten Hillary blev demokraternas presidentkandidat.

Här är några fler bilder jag tagit genom åren i South Carolina:

2020

Hur det blir i år vet vi antagligen i morgon, lördag kväll (om det inte blir något rösträkningsproblem). Jag tror att Joe Biden kommer att vinna men att det bli med en mycket mindre marginal än väntat och jag tror han sedan kommer att ha stora problem med att vinna tillräckligt många stater på Super Tuesday, tre dagar efter South Carolinas primärval. Det kan vara över för honom efter det. Men jag kan också ha fel. Har hänt förr.

Primärval i New Hampshire

Va, har det redan gått fyra år? Ja, det har det så nu var det alltså dags att ge sig ut i gymnastiksalar igen för att se världens mäktigaste jobb bli tillsatt. 

Därför tänkte jag sparka igång min något avsomnade blogg igen och när inspirationen infaller, dela med mig av min upplevelser när jag tillsammans Verdens Gangs USA-korrespondent Maria Mikkelsen bevakar processen när USA väljer vem som ska vara president från januari 2021 och fyra år framåt. Det blir nog en del “behind the scenes” om hur det är att jobba som fotograf under en amerikansk valrörelse här. Jag inbillar mig att det kanske kan vara intressant för några.

Början på den här valrörelsen har ju dock överskuggats av riksrättsprocessen mot president Donald Trump. En process som vi har bevakat ganska tätt inpå och något som gjorde att vi valde att skippa valet i Iowa förra veckan (det första i primärvalssäsongen, men som egentligen är ett så kallat caucus) för att istället vara i Washington DC när senaten, för bara tredje gången i USAs historia, röstade om presidenten skulle avsättas eller inte. Här kan du se ett bildspel med några av mina bilder därifrån.

Men nu är den storyn över och jag har precis tillbringat fyra dagar i New Hampshire, the granite state med mottot Live free or die. Det var snöigt och kallt precis som väntat när vi anlände på lördag morgon. Första stopp var Bernie Sanders i en gammal sliten opera (!) i den lilla staden Rochester. Michael Moore inledningstalade och gjorde ett bra jobb med att få igång publiken. Det var en hel del fotografer där men vi kunde röra oss nästa helt fritt och hans staff var hjälpsam och roterade oss till en position uppe på scenen så det gick att få en bild av Bernie med publiken framför honom. Och de frågade inte vilken tidning man jobbade för, något som i bland är fallet då de ofta prioriterar stora amerikanska medier (+lokaltidningarna). Läs vår artikel därifrån här.

VGs USA-korrespondent Maria Mikkelsen intervjuar en Bernie Sanders-supporter innan ett valmöte med honom i Rochester, New Hampshire.

Kvällen spenderade vi i närheten på ett “warming center” för hemlösa i Dover. En stark upplevelse. Det var - 9 grader ute och när det är så kallt öppnar de lokaler för de hemlösa så att de inte fryser ihjäl. Det blev ett reportage långt från politikernas verklighet. Bland annat träffade vi gravida Kathy (31) som normalt bor i ett tält i skogen med sin pojkvän. Hon, liksom många andra där var tidigare missbrukare av opioider, ett enormt stort problem i USA och inte minst i New Hampshire. Läs reportaget här.

Pete Buttigiegs medarbetare förklarar för utländsk media att de kanske inte kommer in. I mitten i svart är fotograf Ola Torkelsson som jobbar för Svenska Dagbladet.

Söndagen började vi med att köra till ett valmöte med stjärnskottet Pete Buttigieg. Kön av supportrar ringlade sig lång utanför den gymnastiksal i en skola i Nashua där han skulle hålla tal. Så gjorde även kön med journalister vid pressentrén. Ganska snart visade det sig att internationell media var nedprioriterad. Vi fick ställa oss i en egen kö för att vänta och se om det skulle finnas plats till oss. Så där stod vi tillsammans med ett 40-tal utländska kollegor och väntade. Och väntade. Men kul att prata lite med svenska kollegor. Wolfgang Hanson och Jerker Ivarsson från Aftonbladet var där, liksom Ola Torkelsson och Malin Ekman från Svenska Dagbladet samt Paula Vilén från finska Yle. Tio minuter innan valmötet släpte de in halva gruppen.  Och en stund senare kom en av de pressansvariga och sa att tyvärr, resterande journalister kommer inte in. Sura miner såklart, men så sa någon “vi är ju bara 15 stycken kvar här, kan du inte kolla en gång till”. Fem minuter senare kom hon tillbaka och sa att ok, ni kan komma in. Lättade skyndade vi oss in i gymnastiksalen där Pete snart skulle hålla tal. Jag kunde röra mig relativt fritt på golvet och även upp på de plattformar som är uppsatta för kameror men fick inte komma in i området precis framför scenen med fotograferna från de stora medierna trots att en presskvinna halvt om halvt lovade oss att vi skulle få komma in där i slutet av talet. Men i vilket fall som helst var vi glada bara att komma in och bilderna blev bra ändå.

Aftobladets Wolfgang Hansson och Jerker Ivarsson gör en ståuppa på Buttigies valmöte i Nashua, New Hampshire.

På eftermiddagen hade vi bestämt oss för att vara på ett valmöte med den före detta vice presidenten Joe Biden. Där var allt tvärtom. Ingen kö med vare sig media eller supportar och inga problem alls att komma in och hans mediafolk var supertrevliga. Till slut blev det relativt mycket media där ändå men inte lika mycket publik och jag kunde röra mig helt fritt och sitta på golvet bara en halvmeter framför Biden. Som ni kan se på bilden här som en i publiken tog utan att jag visste om och sedan erbjöd sig att maila mig. Ingen vacker syn men är väl så jag ser ut när jag jobbar. Förra våren var det många som såg Biden som Demokraternas bästa chans att slå Trump och många tjatade på honom att ställa upp. Nu verkar hans chanser att ens vinna partiets nomination små, men han hoppas fortfarande på att South Carolina ska rädda hans kampanj. Här är vårt reportage från Buttigieg och Biden.

På måndagen var vi på ett stort valmöte med president Donald Trump i en arena i Manchester. Det var visserligen primärval även för Republikanerna dagen efter men Trump behövde knappast kampanja för att vinna det så det här valmötet var nog mest för att stjäla uppmärksamhet från, samt irritera, Demokraterna. Som vanligt måste man vara ute i mycket god tid för secret service security screening innan och efter 16:30 stängde de insläpp för journalister. Talet var annonseratvtill kl 19. Men det visade sig vara bra att vi var där tidigt för medan vi satt där och räknade minuter så dök plötsligt Donald Trump Jr. upp i mediaområdet för en TV-intervju (med Fox News gissar jag). Vi rusade dit och vi fick ett par egna citat av honom. I övrigt var det som vanligt på ett Trump-evenemang, vi i mediaområdet blev utbuade av publiken då presidenten informerat sina supportrar om hur värdelösa alla journalister där är. Här är artikeln från valmötet med Trump. Och här är artikeln om Donald Trump Jr.

Donald Trump Jr. ger en TV-intervju ett par timmar innan hans pappa ska hålla tal.

Tisdag var valdag och efter frukost gav vi oss av till närmaste vallokal som låg bara fem minuter från vårt motorvägskorsningshotell. Där började det bra när en man vi intervjuade som höll i en Joe Biden-skyllt sa att han var där för att stötta Bernie Sanders. “Men det står ju Biden på din skyllt” sa Maria. “Ja, jag menar Biden” sa han något generat. Inne i vallokalen, som man faktiskt får filma och fotografera i om man hålla sig i ett speciellt område, så träffade vi våra danska kollegor från DR, Steffen Kretz och Jacob A.Lorenzen (de bodde även på samma hotell som oss) som slagit upp live-sändningsläger där. De var vänliga och lät oss låna deras studioljus för våra videointervjuer och kanske ännu viktigare, de upplyste mig om att det faktiskt fanns en Starbucks i närheten. De reportar jag jobbat med vet att jag är starkt beroende av Starbucks-kaffe men jag trodde inte det fanns det i delstaten med, som det verkar, en miljon Dunkin Donuts. (Nej, det går inte att jämföra). Glada (i alla fall jag ) styrde vi sen kosan till nämnda café och leverade vår story därifrån.

Dansk TVs team med bra ljus och framförallt, Starbucks-kaffe.

Valkvällen hade vi egentligen tänk vara på Joe Bidens valvaka för att rapportera om den forna favoritens  tunga fall. Men i sista stund fick vi reda på att han inte skulle medverka på sin egen valvaka utan redan hade flugit till South Carolina för att kampanj där (hans sista hopp). Så istället skyndade vi till Buttigiegs valvaka. Den här gången gick det bra att komma in utan problem och i pressrummet träffade vi Dagbladets Vegard Kristiansen Kvaale och sedan hamnade vi av en slump på platserna brevid Sveriges Radios korrespondent Fernando Arias (som jag aldrig har träffat förut). Pressrummet hade för övrigt en stor fin kamin mitt i rummet som man eldade i. Kul detalj. Återigen kunde jag röra mig relativt fritt i lokalen, men inte i området mellan publik och scen där en del andra fotografer var. Mayor Pete, som han ju kallas, kom på en stark (och för bara några veckor sedan, oväntad) andraplats och hans tal lät nästan som ett segertal. Också fint när han tog upp sin äkta man på scenen efter talet. Jag har bevakat presidentval sedan år 2000 och jag har sett mycket, men detta är något jag aldrig sett tidigare. Det var fint.

Här är vår artikel från valkvällen.

Som vanligt var vi nästan de sista att lämna pressrummet efter Pete Buttigiegs valvaka. VGs USA-korrespondent Maria Mikkelsen syns till vänster med väskan. Till höger syns för övrigt kaminen som värmde fint när vi leverade våra bilder och text.

2018 - 12 bilder, 12 historier

Washington D.C. 10 januari, 2018.

Även 2018 hamnade jag i ovala rummet. Den här gången i samband med att Norges statsminister Erna Solberg besökte president Donald Trump. Som vanligt är det ett stångande och bökande för att få en hyfsad position där inne och som vanligt så lönar det sig att fortsätta att fotografera även efter att Vita Husets pressmänniskor börjar fösa oss i media mot utgången. Om inte annat för att få en bild utan alla mikrofoner på bomstativ. Grejen med Trump är att han ofta börjar svara på frågor vid det som egentligen bara ska vara ett fototillfälle vilket gör att man får mer tid att ta bilder än med tidigare presidenter. Vilket är bra.

Det var för övrigt dagen efter detta möte som Trump sa att han tyckte att USA skulle ta in fler invandrare från Norge istället för från, som han kallade det, shithole countries som Haiti och ett antal afrikanska länder.

I Vita Huset jobbade jag tillsammans med följande team från VG: politiska reportern Alf Bjarne Johnsen, VGs reporter i DC, Jostein Matre och från ledarredaktionen, Frithjof Jocobsen och Anders Giæver. 

Tampa, Florida, 16 februari, 2018

Porrskådespelerskan Stormy Daniels, eller Stephanie Clifford som hon egentligen heter, hade 2006 en affär med Donald Trump. 10 år senare, bara veckor innan presidentvalet, betalade Trumps personliga advokat, Michael Cohen, henne 130 000 dollar för att hon inte skulle berätta för media om affären.

I samband med att storyn till slut ändå kom ut gav hon sig ut på en strippklubbs-turné under namnet Make America Horny Again. Jag och VGs USA-korrespondent Robert Simsø beslöt oss för att försöka få en intervju med henne när hon var på strippklubben Thee DollHouse i Tampa. Vi flög ned på vinst och förlust och visste inte ens om vi skulle bli insläppta men blev glatt överraskade när vi såg att flera lokala TV-bussar stod utanför strippklubben. De hade riggat upp stativ framför scenen och den färgstarke ägaren gav intervjuer på löpande band. Detta blir lättare än vi trodde tänkte jag. Men strax innan Stromys planerade framträdande vid 19-tiden kom en skamsen ägare och sa till det samlade pressuppbådet att det hade blivit ett missförstånd, hon ville inte ha ha några kameror där eller ge några intervjuer men vi var välkomna att stanna och se showen om vi ville. Samtliga TV-stationer packade ihop sina pinaler och drog iväg. Vi och ett team från lokaltidningen stannade.

Efter showen signerade Stormy bilder som hon sålde och ställde upp på bilder med fans för 20 dollar. Jag frågade om jag fick ta en bild och hon sa ja (jag betalde alltså inte något). Men fortfarande ingen intervju och hon försvann sedan in i omklädningsrummet. Hon skulle dock ha en show till fem timmar senare, så vi beslöt oss för att vänta. Och det lönade sig för vid 2-tiden på natten, efter sin show och när bildförsäljningen var klar sa hon äntligen ja till en intervju. Då var vi de enda journalister som var kvar och detta var vid en tidpunkt när hon inte gav några intervjuer. Väldigt nöjda kunde vi checka in på hotellet för ett par timmars sömn innan vi flög hem till New York igen.

Parkland, Florida, 21 mars, 2018

Samantha Fuentes träffades av flera kulor i skolskjutningen Marjory Stoneman Douglas High School en månad tidigare. Nu driver hon (och flera av de andra eleverna som överlevde) en kampanj för tuffare vapenlagar. Jag och Robert Simsø träffade henne på en Starbucks inte långt från skolan dagarna innan hon skulle vara med i en stor protestmarsch i Washington DC. Medan vi satt på uteserveringen och väntade på Samantha föll mörkret snabbt och hoppet om en bild i det mjuka skymningsljuset i Florida-miljö försvann. Men med tanke på vad hon gått igenom var det ju såklart inget jag tänkte klaga över och i bland kan det funka bra med bara ett enkelt nära porträtt. Som i det är fallet där jag tycker hennes uttryck och ärren i ansiktet berättar historien.

Jag börjar nu tappa räkningen på hur många masskjutningar jag har bevakat på ett eller annat sätt sedan jag flyttade till USA för drygt 20 år sedan. En sorglig verklighet.

New York, New York, 16 april, 2018 

Donald Trumps personliga advokat Michael Cohen kommer ut från en förberedande domstolsförhandling i Manhattans Lower 9th Court. Han skulle senare under året att komma dömas till tre års fängelse där bland annat för sin betalning till Trumps älskarinna, porrstjärnan Stormy Daniels, dagar innan presidentvalet 2016. Robert Simsø var som vanligt reportern på plats.

Daniels var också där i rättssalen den här dagen även fast hon inte behövde. Det var ett PR-stunt regisserat av hennes advokat Michael Avenatti. Ett stunt som fungerade för det var hundratals av pressfolk utanför och totalt kaos utbröt då hon anlände men jag lyckades genom en gnutta tur och kanske viss erfarenhet av liknande situationer hålla mig nära Stormy när hon med hjälp av två livvakter plöjde genom havet av pressfotografer vilket resulterade att jag hamnade på bild på New York Posts första sida där jag tar bilder av henne på väg in i domstolsbyggnaden.

Många experter menar för övrigt att den här rättsliga härvan kan bli mycket mer skadlig för Trump än utredningen om eventuellt samarbete med Ryssland inför valet.

Marigot, Saint-Martin, 7 maj, 2018

Den karibiska ön Saint-Martin blev hårt drabbad av orkanen Irma i september 2017. Miljarder av dollar gick förlorade på grund av utebliven turism under vintern, som ju normalt är högsäsong. Sex månader senare var det fortfarande mycket som behöver repareras eller byggas upp igen.

Den karibiska övärlden har på senare år drabbats av ovanligt straka orkaner. Den globala uppvärmingen har resulterat i varmare vattentemperaturer i haven vilket i sin tur leder till kraftigare orkaner. Robert Simsø och jag gjorde ett stort reportage om detta för VG Helg på flera öar som drabbats. Förutom på Saint-Martin var vi även på Barbuda, Antigua och Anguilla.

Idrottsarenan på bilden ligger i Marigot, den största staden på den franska sidan av ön (den andra delen av ön är Holländsk). Det var folktomt men jag vill nästan alltid ha med människor i mina bilder, även om de inte är huvudobjektet i bilden. Så jag jag blev glad när en kvinna dök upp och började springa på löparbanan.

I närheten ligger den fina stranden Orient Bay där varenda restaurang blev totalförstörd i orkanen. En gång för mycket länge sedan sprang jag av en slump på det gamla italienska slalomesset Alberto Tomba på den stranden. Slalomfantast som jag är gjorde jag ett undantag och bad om en bild tillsammans med honom. Han var mycket trevlig och vi pratade Stenmark. Bilden hamnade sedan utan min vetskap i veckotidningen Se & Hör, men det är en helt annan historia.

Mexico City, Mexico, 27 juni, 2018

Presidentkandidaten Andres Manuel Lopez Obrador har ett valmöte på Azteca Stadium i Mexico City inför 80 000 tusen supportrar. Fyra dagar senare vinner han presidentvalet. Jag och reporter Jostein Matre var där för att göra ett par reportage inför presidentvalet. Av någon anledning hade vi inte fått ackreditering till valmötet på fotbollsstadion så vi gick in som vanlig publik och hamnade ganska långt upp på läktaren, långt ifrån scenen där jag kunde se de andra fotograferna stå och vänta. Först kändes det inte speciellt bra men sedan tänkte jag att det kunde vara en fördel. Jag kunde ta andra bilder än alla andra, inklusive byråfotograferna, gjorde. Bland annat den här bilden av en supporter med en Obrador-mask på sig som jag tycker fungerar bra. Fick även en bra bild av Obrador ovanifrån när han kom in på arenan i motsatta ända från scenen med sin fru för att få genom folkhavet.

På morgonen samma dag såg vi för övrigt i direktsändning Sverige vinna över Mexiko i fotbolls VM på en storbildskärm på ett torg mitt inne i Mexico City. Jag fick en del sura blickar när jag som enda person jublade över Sveriges första mål men till slut var stämningen på topp trots 0-3 förlusten då det visade sina att Sydkorea mot all förmodan hade lyckats slå Tyskland vilket resulterade i att även Mexico gick vidare till åttondelsfinalen.  

Flint, Michigan, USA 28 juli, 2018 

Alexandria Ocasio-Cortez (29) från Bronx var kanske den starkast lysande stjärnan bland den våg av unga progressiva demokrater som valdes in i representanthuset i höstens kongressval. Hon jobbade i Bernie Sanders kampanj inför senaste presidentvalet och var liksom sin tidigare chef inte rädd för att kalla sig själv för socialist. Något som normalt sätt närmast kan liknas vid politiskt självmord i ett land där många väljare verkar ha svårt att se skillnaden mellan demokratisk - kapitalistisk socialism (socialdemokrati) och kommunism. 

Jag och reporter Jostein Matre följde Alexandria en dag när hon var i Michigan för att kampanja för Abdul El-Sayed som var kandidat i guvernörsvalet där (han förlorade i valet sen). Vi fick förvånansvärt bra access och den här bilden är tagen backstage precis innan hon ska hålla dagens andra tal.

Guatemala City, Guatemala, 20 augusti, 2018

Antony (9) var på Trump-adminstrationens order separerad från sin familj i närmare tre månader. Här är han med sin mamma Elsa Johana ett par dagar efter att de blivit återförenade. De tog sig in olagligt över gränsen från Mexico till USA i jakt på ett bättre och tryggare liv. Men de blev arresterade den 26 maj och separerade dagen efter. Återföreningen blev verklighet till stor del tack vare att advokaten Michael Avenatti tog på sig fallet pro bono och att han personligen garanterade att se till att Antony kom på ett plan till Guatemala när domaren ville dra ut på beslutet. Fortfarande är över 100 barn inte återförenade med sina familjer efter separationerna som ägde rum på våren och försommaren, innan Trump var tvungen att backa på beslutet efter massiv kritik.

Både Robert och jag tyckte att effekterna av Trumps politik ock hans retorik i samband med invandring och asylsökande på USAs södra gräns var en av de viktigaste ämnen att bevaka under 2018 och det är verkligen ett privilegium att få jobba för en tidning som Verdens Gang som låter oss gå djupare in i ämnena och som låter oss resa dit där historierna finns. Även om det inte alltid går att ha allt uppstyrt i förväg. Det är alltid så många faktorer som spelar in och ofta kan det vara svårt att få allt på plats innan man reser. Vi hade en idé om att vi ville göra ett reportage om Antony och hans familj innan vi reste men hade inte lyckats få tag på dem. Väl på plats löste det sig efter idogt arbete med och av lokala källor.

Lebanon, Pennsylvania, USA, 19 september, 2018

Doug Henry är chef på för Henry Molded Products, ett företag som hans pappa startade på 60-talet. De använder återvunnet papper för att tillverka skyddsemballage som används vid transport av diverse produkter. Doug är Trump-supporter och hävdar att Trump har gjort mycket bra för landet. Inte minst att sänka skatten för företag vilket han menar är väldigt bra är USAs ekonomi. Han säger vidare att han använder skattesänkningen till att re-investera i sitt bolag och att skapa fler arbetsplatser. 

Detta var en del av ett reportage från Pennsylvania om företagare som stöttar Trump. Vi tycker det är viktigt att försöka skildra båda sidor i ett USA som är väldigt delat politiskt just nu och Robert Simsø och jag anstränger oss för att göra artiklar med olika infallsvinklar. 

I övrigt kan jag konstatera att fabriken leverade bildmässigt efter första halvtimmens intervju i ett tråkigt konferensrum där jag inte tog många bilder. Något som nog varenda fotograf kan känna igen sig i. För övrigt fick jag flashbacks till när jag på 90-talet gjorde många reportage från små och mellanstora företag runt om i Sverige tillsammans med Sören Karlsson för diverse branch- och organisationstidskrifter. Oavsett politiska ståndpunkter så är det alltid väldigt intressant att besöka företag och alltid lär man sig något nytt. 

Juchitán, Mexiko, 30 oktober, 2018

Jag och Robert Simsø spenderade två dagar med den så kallade karavanen. Det var starka känslor och det blev många bilder så det är väldigt svårt att välja bara en bild här men den här säger allt tycker jag. Karavanen har slagit läger för natten och två barn sover på cementblock (som jag gissar håller kylan från marken borta). En klar motbild mot Donald Trumps påstående att karavanen mestadels bestod av kriminella och terrorister som ville invadera USA och som han sände 5200 soldater till gränsen för att avskräcka. 

Sanningen är att karavanen, som startade i Honduras i början av oktober, bestod av människor som flydde våld och fattigdom för att skapa sig ett bättre och tryggare liv i USA. Vi såg hundratals av familjer med barn och som relativt nybliven pappa kan jag med säkerhet säga att ingen lämnar hus och hem och ger sig ut på en över fyra hundra mil lång vandring med små barn om man inte ser det som enda utvägen. Dessutom så planerade de allra flesta att söka asyl vid de bemannande gränsövergångarna, något som är helt lagligt.

Tegucigalpa, Honduras, 19 november, 2018

19 år gamla Marjory Stefany Gonzalez Carranza och hennes väninnan blev mördade av gängmedlemmar dagen innan när de var på väg till en affär för att köpa mat. Hennes mamma  Irma Patricia får en kram och hennes 4-årige son Cristopher står vid kistan som är uppställd i deras hus dit grannar och vänner har kommit för att hedra hennes minne. Majorys pappa blev också dödad av gängmedlemmar ett par år tidigare. Honduras är ett av de länder i världen som har flest mord per capita och många invånare flyr till USA för att komma undan gängvåldet.

Jag och Robert Simsø var i Honduras, landet där den berömda karavanen startade i oktober, för att undersöka varför så många flyr landet. Är det verkligen så illa som de säger. Svaret vi fick var ett klart ja och den här bilden är en bra illustration av det. Vi hade spenderat eftermiddagen hemma hos Alison Michelle Davila och hennes 2-årige dotter Fernanda som blev separerad från sin familj i många månader när de tog sig in i USA olagligt. När vi skulle åka därifrån frågade hennes sambo om han kunde få skjuts med oss ett par kvarter ner i gatan. Han skulle på en begravning av en vännina sa han. Det var Marjory som blivit dödad dagen innan som han pratade om. Vi bad honom att försiktigt fråga mamman om det var ok att vi kom in. Hon sa ja och helt plötsligt hade vi ett väldigt starkt reportage som beskrev på ett fruktansvärt sätt varför så många vill lämna Honduras. 

New York, NY, USA, 18 december, 2018 

De står mitt i julrushen bland lyxbutikerna på Femte avenyn utanför Trump Tower för att hedra minnet av 7-årige Jakelin från Honduras som dog efter att blivit tagen av Border Patrol vid gränsen till Mexico i början av december. Och de står också där för att protestera mot Trumps restriktiva invandrings- och asylpolitik.

Det är en liten grupp som först mött upp vid Columbus Circle denna ovanligt kalla dag för att sedan marschera de tiotal kvarteren till Trump Tower sjungades This little light of mine i fin stämsång.

Det är lätt hänt att bli lite cynisk och när man kastas från story till story, den ena mer tragisk än den andra, men jag blev faktiskt lite rörd när jag tog bilder av denna lilla manifestation. Rörd över att det faktiskt finns människor som bryr sig om att en liten okänd flicka dör på gränsen och rörd över att de väljer att möta upp en ovanligt kall eftermiddag bara dagar innan jul när det finns så mycket annat man kan eller måste göra. Det ger hopp trots allt.

2017 - 12 bilder, 12 historier

Ännu ett händelserikt år har passerat och här är några av bilderna jag tog för Verdens Gang under 2017 (en från varje månad). 

View fullsize

Chicago, Illinois - 10 januari, 2017

Barack Obama kommer in på scenen för att hålla sitt sista tal som president. Det hålls i ett convention center som bara ligger ett stenkast från den park där han höll segertalet efter att ha vunnit presidentvalet i november 2008. Jag var där även då och mycket har hänt sedan dess. Personligen är jag på en mycket bättre plats i livet än då. Många skulle antagligen säga att landet USA inte är det.

Efter att ha landat i Chicago glömde jag irriterande nog en av mina två kameror (med ett 16-35 mm objektiv) på planet så jag hade bara en kamera under talet. Lite bökigt att skifta objektiv hela tiden, men det funkade. Tyvärr lyckades jag aldrig lokalisera kameran i efterhand.

Det här var min sista jobbresa innan vår son Lucas föddes i New York 11 dagar senare, dagen efter Donald Trump svors in som USA:s 45:e president. Ett par dagar som förändrade mycket. Både för oss personligen och för världen i stort.

View fullsize

Nogales, Arizona – 20 februari, 2017

På söndagar möts familjer, par och vänner som av en eller annan anledning inte kan resa mellan USA och Mexiko vid det gränsstaket som går rakt igenom den lilla staden Nogales. Reporter Marianne Vikås och jag intervjuade flera av dem men just det här paret ville inte bli intervjuade, de sa dock okej till att bli fotograferade. När jag nu nästan ett år senare går igenom bilderna är det den som fastnar. Den får mig att tänka på Ebba Gröns låt Die Mauer där Joakim Thåström sjunger : ”En dag så stod, så stod den bara där, en mur mellan mej och den jag hade kär”. Den texten handlar om Berlinmuren men den kunde lika gärna beskriva gränsen i Nogales. Vi är alla människor och de allra flesta av oss vill bara leva våra liv med de vi älskar. Oavsett var vi kommer ifrån.

Jag har varit i Nogales flera gånger. Vid ett tillfälle intervjuade reporter Eirik Mosveen och jag mormodern till en mexikansk tonåring som hade blivit skjuten till döds av amerikansk Border patrol genom gränsstaketet. De hävdade att han var med i en grupp som kastade sten på dem, andra säger att han bara råkade gå förbi när andra kastade sten. Oavsett så tycker nog de flesta att det var övervåld. 

View fullsize

Glen Carbon, Illinois – 7 mars, 2017

Långt innan #metoo blev ett fenomen hade gymnastik-sporten redan påbörjat sitt uppgör med sexuella övergrepp. Men det kom inte från toppen av gymnastikförbundet eller klubbarna utan från de unga tjejerna som till slut vågade säga ifrån. Reporter Marianne Vikås och jag träffade en av dem, Becca Seaborn i hennes hem där hon bor med sin man och sin unga dotter. Hon blev som ung gymnast i många år utsatt för övergrepp av sin tränare. Efter att hon tagit mod till sig och berättat om det så blev han åtalad och avtjänar nu ett 36-årigt fängelsestraff. Det var verkligen ett privilegium att få spendera några timmar med Becca och hennes familj. Hon är en otroligt stark ung kvinna som tog sig tid att berätta om sin historia för oss.

Dagen började för övrigt ganska tidigt med taxi hemifrån kl. 06:00 till Newark-flygplatsen för en 08:25-flight till St. Louis, Missouri. Därifrån körde vi hyrbilen i en halvtimme till Glen Carbon i grannstaten Illinois för att träffa Becca. När vi var klara körde vi tillbaka till St. Louis och flög hem igen. Klockan halv åtta på kvällen var jag hemma i lägenheten igen. Med så många hotellnätter på ett år är det skönt att ibland kunna komma hem samma dag

View fullsize

Washington D.C. - 12 april, 2017

NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg besöker USA:s president Donald Trump i Vita huset. Det var inte första gången jag var i Ovala rummet och fotograferade så jag visste att man oftast inte får mycket tid på sig där inne och att det därför är viktigt att få en bra position direkt när du kommer in. Men det är lättare sagt än gjort då de fotografer som bevakar Vita huset varje dag för de stora amerikanska tidningarna och nyhetsbyråerna i sista stund helt sonika kommer och ställer sig först i den kön vi besökande fotografer stått och köat länge i. Det handlar väl om tradition och ”earn your stripes” gissar jag men ändå irriterande. Så de får de bästa platserna men för det mesta lyckas jag ändå komma in Ovala rummet snabbt och få en hyfsat bra plats. Väl inne har man ofta bara någon minut på sig (50 sekunder i det här fallet) så det finns inte tid att byta objektiv eller fibbla med exponeringsinställningar. Det gäller att ha allt det klart när man småspringer in i världens maktcentrum och du är lite för stressad för att riktigt hinna ta in de historiska omgivningarna.

Reportrarna som var med mig hade flugit in från Oslo. Det var den politiska reportern Alf Bjarne Johnsen och ledarskribenten Fritjof Jacobsen. En kul detalj är att Alf Bjarne var VG:s New York-korrespondent när jag flyttade till New York 1997. Vi träffades då på en skandinavisk journalistfest i New York och jag gav honom mitt visitkort. Jag hade aldrig jobbat för VG tidigare men han anlitade mig flera gånger och hade jag inte träffat honom då hade jag nog inte varit VG:s USA-fotograf i dag (men jobbade dock fem år som Expressens USA-fotograf mellan det mötet och tills jag blev VG:s fotograf). Livet är fyllt av tillfälligheter som ibland kan få avgörande betydelse.

View fullsize

New York City - 4 maj, 2017

Donald Trump kommer hem till New York för första gången sedan han blev president och möts av demonstranter som står vid West Side Highway och hangarfartyget Intrepid där han ska närvara vid ett evenemang. Massivt polispådrag och stor medianärvaro när Trump svischar förbi i sin limousine. Trots att (eller kanske just därför) New York är Trumps hemstad så är det nog den stad i USA som han är minst omtyckt i. Demonstranten här på bilden verkar mena att Steve Bannon styr Trump och så kanske det var då, men numera är de ju fiender.

Detta var det sista jobb jag gjorde med reporter Marianne Vikås innan hon flyttade tillbaka till Norge efter tre år som VG:s USA-korrespondent. Det var tre hektiska och roliga år som vi jobbade ihop och som ju bland annat inkluderade över ett års bevakning av presidentvalet som Donald Trump till slut vann. Vemodigt att ta farväl såklart men också kul att snart få lära känna en ny korrespondent.   

View fullsize

Tucson, Arizona - 30 juni, 2017

För den här mannen ledde drömmen om ett bättre liv till bårhuset i Tucson. Han är en av många odokumenterade invandrare som mist sitt liv i den heta öknen vid gränsen mellan USA och Mexiko. I ett stort kylrum strax intill ligger kropparna som hittats snabbare efter dödstillfället. I ett annat litet rum förvaras deras ägodelar. Plånböcker, nycklar, bilder av barn. Vardagliga saker som påminner om att de var vanliga människor med nära och kära, med drömmar och planer. Människor som haft oturen att födas i ett fattigt och korrupt land och som var beredda att riskera sina liv för att ge sina familjer ett bättre liv.

Lukten av död biter sig kvar efter att vi har lämnat bårhuset när jag och reporter Erlend Skevik kör de dryga sex timmarna upp till Las Vegas för ett annat reportage. Det första jag gör efter att ha checkat in på hotellet där är att lämna in kläderna jag bär på tvätt och tar sedan en lång dusch.

View fullsize

Los Angeles, California – 16 juli, 2017

Skid Row i downtown Los Angeles är utan någon som helst tvekan det värsta område jag någonsin besökt i USA. Det är som att kliva in i en Mad Max-films deprimerande vision om hur framtiden kan komma att se ut. Men det är på riktigt och det är nu.  Skid Row är ett ganska stort område där de hemlösa håller till. De bor där, på trottoarerna. Ofta i tält. Det finns också ett antal härbärgen i området.  De hemlösa är överallt, hundratals eller snarare tusentals.

Jag kommer dit tidigt på morgonen. Ljuset är fint och jag ser bilder överallt men det här är inte en plats där jag varken vill eller kan börja fotografera direkt. Den måste kännas in, du måste börja prata med folk först. Du måste visa respekt och låta dem veta vem du är och varför du är där innan du lyfter kameran.

Jag har varit här en gång tidigare, för drygt tio år sedan med reporter Kim Riseth. Det var jävligt då och det är om möjligt ännu jävligare nu. Anledningen att jag och reporter Erlend Skevik besöker området igen är att antalet hemlösa i Los Angeles har ökat med 23 procent på ett år och nu är det totalt närmare 60 000 hemlösa där.

Mannen på bilden sa ”OK, du kan ta en bild, men bara en”. Så jag tog bara en exponering.

View fullsize

Memphis, Tennessee – 12 augusti, 2017

Varje år i augusti samlas Elvis-fans från hela världen i Memphis för Elvis week som sammanfaller med hans dödsdag. Eftersom det var 40 år sedan han dog så det var extra mycket besökare och evenemang så jag och reporter Jostein Matre (VG:s Washington DC-korresponent) drog dit för att rapportera om det. Det är fascinerande att se hur populär Elvis Presley fortfarande är och hur passionerade hans fans kärlek till honom är. På bilden syns Elvis-imitatörerna Luiz och Fabiano Feltrin (farbror - brorson) från Brasilien som för första gången besöker Memphis. De värmer upp backstage innan de ska delta i en Elvis Tribute Artist Contest på en teater på klassiska Beale Street.

Det var för dyrt att bo på klassiska Peabody Hotel just den här veckan men vi hittade ett Holiday Inn precis bredvid så när arbetsdagen var slut var det nära att gå över och ta en drink i den klassiska och vackra lobbybaren i Peabody. Ett måste när man är i Memphis. För övrigt samma lobby som jag femton år tidigare, tillsammans med reporter Roy Freddy Andersen, tog en paparazzi-bild av det nygifta paret Lisa Marie Presley och Nicolas Cage i. Men det är en helt annan story..

View fullsize

Cúcuta, Colombia – 27 september, 2017

Edvard och Franc med dottern Arantza (3) passerar gränsen mellan Venezuela och Colombia. De ska emigrera till Chile. Cirka 25 000 personer kommer till Colombia från Venezuela  varje dag här på Simón Bolivar-bron. Många av dem kommer över dagen för att köpa matvaror och medicin som är svårt att få tag på och alltför dyrt i Venezuela medan andra emigrerar till Colombia och andra sydamerikanska länder för att de inte ser någon framtid i Venezuela på grund av inflationen och den politiska situationen. För bara några år sedan, när Colombia plågades av drogkarteller och gerillakrig och Venezuela istället var ett relativt väl fungerande land, gick flyktingströmmen åt det andra hållet.

Jag och VG:s nya New York-korrespondent Robert Simsø hade jobbat dagen innan i Bogota och flög sedan till Cúcuta på kvällen. På grund av flygstrejk (där inte alla, men många flighter ställdes in) i Colombia kunde vi dock inte få med oss den väldigt duktiga fixaren/tolken som hjälpte oss i Bogota. Han kunde visserligen komma med samma plan som oss till Cúcuta, men tillbaka kunde han inte bli bokad förrän tre dagar senare så det var inte aktuellt. Istället lyckades vi i sista stund, via hotellet, få tag på en lokal kille som kunde hjälpa oss och han var helt okej att jobba med. Man är ju väldigt beroende av att ha en bra fixare i länder som dessa och jag har genom åren varit med om några skräckexempel där jobbet blir lidande på grund av detta. Inte så den här gången, tvärtom.

View fullsize

Las Vegas, Nevada – 3 oktober, 2017

Ännu en masskjutning att kasta sig på ett plan till för att rapportera om. Den här gången var det 58 konsertbesökare som blev ihjälskjutna av en galning med automatvapen. Jag mötte upp i Las Vegas med reporter Jostein Matre som flög från Washington DC. VG:s Los Angeles team, Klaudia Lech och Camilla Fredstad Huuse var på plats sedan flera timmar när vi kom och de hade redan levererat ett reportage från platsen för tragedin så jag och Jostein körde direkt ett par timmar norrut till den lilla stad som gärningsmannen bodde i. Där intervjuade vi grannar och försökte också få personalen i en lokal vapenbutik där han köpt vapen att ställa upp på en intervju. De sa dock nej. Dagen efter körde vi lite längre norrut till Utah och en annan vapenbutik gärningsmannen handlat i och där ställde ägaren upp på intervju.

De var först sent den eftermiddagen dag två efter skjutningen som jag och Jostein kom oss ner till platsen där det hände. Och det är ju så att man, eller i alla fall jag, har ett behov att komma så nära som möjligt. Även om det är ett par dagar senare. För att känna in. För att om möjligt försöka förstå. Vilket ofta inte går men om inte annat så gör det det mer verkligt att vara vid platsen.

Den här bilden är kanske inte så speciell men jag tycker om den i all sin enkelhet. Kvinnorna har kommit för att hedra offren men vet inte var den plats där sörjande lämnar blommor  är och frågar polisen. I bakgrunden syns Mandalay Bay, hotellet som massmördaren sköt ifrån.

View fullsize

San Juan, Puerto Rico – 7 november, 2017

Reporter Robert Simsø och jag reste till Puerto Rico för att se hur läget var där två månader efter att orkanen Maria träffade ön. Det visade sig att spåren av orkanen fortfarande var tydliga och vägen tillbaka lång. 70% av befolkningen har fortfarande inte el och stora delar av ön är helt mörk när solen gått ned.

Detta gjorde såklart att logistiken för oss var allt annat än enkel, till exempel så hade många hotell inte öppnat ännu. Jag hade dock varit i Puerto Rico ett par gånger de senaste åren och en av gångerna hade jag och reporter Brynjar Skjærslid bott på ett litet fint hotell i Old San Juan. Jag kontaktade ägaren innan vi reste och han kunde fixa två rum till oss. De hade fortfarande ingen ström i det området men han hade fixat generatorer och hade precis öppnat upp igen. Det fanns inget varmvatten eller fungerande luftkonditionering dock, men det var ju petitesser i sammanhanget. Att få flygbiljetter dit från New York var inga problem men att komma hem var svårare då så många Puerto Ricaner på grund av orkanen valde att lämna landet för USA, så alla flighter till New York var fullbokade. Det fanns alternativ som tog 18 timmar med två stopp (via US Virgin Islands och Atlanta), som dessutom var väldigt dyra. Men sen hittade jag till slut en flight med ett litet plan till St. Marteen (en holländsk och fransk ö så behövdes pass, vilket nog gjorde att färre Puerto Ricaner – som ju alla är amerikanska medborgare och kan resa till USA med bara id-kort – tog just den routen) och därifrån fanns en direktflight till New York. St. Marteen hade ju f.ö. också träffats av en väldigt kraftig orkan ett par månader tidigare och flygterminalens tak hade förstörts, så en tillfällig vänthall för flygresenärerna hade inhysts där bagagehanteringen normalt var. Där fanns även en tillfälligt uppbyggd pizzaservering så det gick ingen nöd på oss och vi kom oss hem till slut.

View fullsize

LaFollette, Tennessee – 10 december, 2017

Antalet missbrukare av smärtstillande mediciner och heroin har ökat lavinartat i USA de senaste åren och Tennessee är en av de värst drabbade delstaterna.

Scott Smith (närmast, med ryggen mot kameran) var tidigare polis men blev beroende av smärtstillande medicin. Han fick sparken och hamnade i fängelse efter att ha rånat ett apotek och han har försökt ta sitt liv ett flertal gånger. Nu har Scott blivit från från sitt beroende och hjälper andra missbrukare att göra detsamma. Här omfamnas han efter att ha berättat sin historia i en kyrka i LaFollette (samma stad som han tidigare jobbade som polis i).

Jag och reporter Robert Simsø spenderade två dagar med Scott som visade sig vara en väldigt trevlig kille. Han tog med oss till lunch på hans favoritrestaurang där han kände ägarinnan och dessutom de flesta av gästerna. Alla insisterade på att vi skulle prova deras specialitet, en dubbel cheeseburger med bacon så trots att jag egentligen bara ville ha en sallad så hade jag ju inget annat val än att göra som de föreslog. Och det ska sägas, det var en av de bästa burgare jag ätit. Men det blev ingen middag den kvällen, var fortfarande mätt.

Innan opiater gjorde sitt intåg i området var det spriten som vållade problem. Vi bodde på ett hotell som i lobbyn hade en inramad skinnjacka med ett skotthål i på väggen. Den gamle mannen som ägde hotellet berättade att det var den jacka hans pappa bar när han 1943 sköts till döds av polisen under ett tillslag mot den illegala sprittillverkning pappan och hans kompisar höll på med. De sålde hembränt i stor skala, eller moonshine som det kallas här. Sonen var sju år när det hände och såg med egna ögon hur pappan sköts till döds. Kan ju tyckas lite märkligt att ha den jackan i lobbyn men hotellägaren verkade stolt över det hela. Själv konstaterade jag ännu en gång att det precis överallt finns historier som väntar på att bli berättade. Jag lyssnar gärna.

Att fotografera Donald Trump

Google Translate

Kvällen närmar sig natt och valresultaten strömmar in. Det är eufori i luften. Hela dagen har haft en speciell energi. Glädje och hopp hos presidentkandidatens anhängare. När det är bekräftat att han har vunnit exploderar valvakan. Armar i luften och glädjeskrik. Många gråter av lycka. Det känns som om precis alllting är möjligt nu. Jag kommer aldrig att glömma den där kvällen i Grant Park i Chicago 2008 när Barack Obama intog scenen som USAs nästa president.

"What are the numbers?" skriker en medelålders man i basebollkeps till mig och reportern. Han menar rösträkningen i några av de viktiga vågmästarstaterna men vi ska snart gå live i VGTVs valvake-sändning och har inte tid att prata med honom. “Why don’t you report the real numbers” skriker han åt oss. “You are all the same,  liberal media. You are lying!” fortsätter han in en aggressiv ton.

Det är den 8 november, 2016 och jag samt VGs USA-korrespondent Marianne Vikås står på Sjätte avenyn på Manhattan, utanför det Hilton-hotell där Donald Trump har sin valvaka. Eftersom vi, liksom väldigt många andra, inte har fått pressackrediteringar till Trumps relativt lilla valvaka så har vi valt att stå utanför. VG har flera team på olika platser och huvudfokus är att lämna liverapporter till TV-sändningen. Ju längre kvällen lider ju fler Donald Trump-supportrar samlas där vi står vilket fungerar bra som bakgrund samt intervjuobjekt för oss. Flera av de vi intervjuar frågar om vi är från kanal 7. De är tydligen inte populära bland Trump-supportarna och hade vi varit från den kanalen hade de inte låtit sig intervjuas säger de. När Trump vinner Florida utbryter stort jubel men annars är stämningen märkligt offerkoftig och tidvis agressiv. Det stora jublet när segern väl är klar uteblir i stort sett då många av hans supportar runt den tidpunkten är involverade i ett högljutt och intensivt gräl med ett par Hillary-supportar som råkat gå förbi och smockan hänger i luften (den blir dock aldrig utdelad).

Den 21 juli, 2015 bevakade jag mitt första valmötet med Donald Trump tillsammans med VGs reporter Brynjar Skjærli. Det var i South Carolina och efteråt publicerade jag en bild på mitt Instagram-konto med texten “USAs nästa president?” “Inte en jävla chans att han blir president” var en av kommentarerna som lämnades till bilden. Och det var ju så de flesta tänkte. Inklusive politiska experter här i USA samt etablissamanget i det republikanska partiet. Men om ett par månader är han just det, president i USA och tanken svindlar för många.

Det kom att bli ytterligare 20 stycken valmöten med Donald Trump som jag fotograferade för VG fram till presidentvalet pluss en handfull debatter och partikonventet i Cleveland. Det sista valmötet jag fotograferade var i  Hershey, Pennsylvania fyra dagar före valet. Kön ringlade många hundra meter utanför arenan och bland de T-shirts som såldes utanför verkade en med trycket CNN Sucks var en av de populäraste. På nästan alla valmöten jag har varit på med Donald Trump har han halvägs in i sitt tal pekat på oss i mediaområdet (oftast bakom eller mitt i publiken) och sedan angripit oss verbalt med formuleringar  som “Look at them, this is the most dishonest group of people I have ever seen” och kallat oss lögnare och mycket mycket annat mindre positivt varpå nästan samtliga av hans anhängare vänt sig mot oss och buat och skrikit glåpord mot oss. Men det märkliga är att nästan alla av de Trump-supportar som vi bett om att intervjua före och efter valmötena inte har haft något emot att låta sig intervjuas. Och det ska sägas att trots den stundtals otrevliga stämningen har jag aldrig känt mig fysiskt hotad på Trumps valmöten.

View fullsize

Bilden är tagen fyra dagar innan presidentvalet, utanför arenan i Hershey, Pennsylvania där Donald Trump snart ska hålla ett valmöte under vilket publiken tidvis skanderade just orden "CNN Sucks".

View fullsize

August, 2015: Jag fotograferar Donald Trump under ett valmöte i Derry, New Hampshire. Foto: Marianne Vikås

Under premiärvalen, från februari till april, var det nästan helt omöjligt för utländsk media att få ackrediteringar till Trumps valmöten, för stort tryck från media sade hans kampanj (innan och efter gick det relativt lätt att få ackreditering, med untantag för valvakan). Under den här perioden gick jag flera gånger in som publik och tog bara med mig en kamera med en 24-70 zoom på:

Det är den 22 februari, 2016 och jag står mitt i publiken under ett Trump-valmöte i Las Vegas. Det är en märklig känsla att stå där på golvet framför scenen i en mellanstor arena på ett kasino i Las Vegas utkant. Jag känner att jag får mer av Trump-supportrarnas perspektiv. Det är också lite befriande att bara ha en kamera och ett objektiv och att inte vara begränsad till den inhägnaden som utgör mediaområdet.

Liksom på många andra av Trumps valmöten är det även här en del demonstranter som avbryter talet och då blir utkastade. Precis framför mig står en man som helt plötsligt höjer rösten och säger lite halvhögt “vad är ditt alternativ?” när Trump pratar om att avskaffa den allmänna sjukförsäkring som Obama har infört. Knappast en våldsam protest men tillräckligt för att Trump-supportarna runtomkring oss ska börja peka på honom för att tillkalla vakternas uppmärksamhet så att de kan kasta ut honom (detta var något som skedde med jämna mellanrum när Trump talade). Jag tar instinktivt ett par steg tillbaka så att de inte ska ta mig av misstag och jag väntar med att ta bilder eftersom jag tror att de kommer att gå mot mig då jag har en utgång bakom mig. Jag vill inte heller avslöja mig som den undercover pressfotograf jag är genom att börja ta alltför många bilder. Men de går åt andra hållet och jag missar bilden. Det var som om jag hade ägnat mig åt någon slags självcensur så att jag inte skulle bli utkastad och det kändes inte bra.

Det pardoxala med Donald Trump är att han klagar så mycket på media samtidigt som han är den presidentkandidaten som varit mest tillgänglig för media. Väldigt ofta har han kommit ut i pressrummet efter debatterna under primärvalen för att låta sig intervjuas. Det brukar aldrig de kandidaterna som ligger i topp i oppinionsundersökningarna göra, de skickar ut sina talesmän och kvinnor istället. Ännu mer överraskande var att han kom ut och pratade med media efter den första presidentdebatten mot Hillary Clinton på Hofstra Universitet strax utanför New York City. Det tror jag aldrig har skett tidigare. Dessutom har han haft fler presskonferenser än de andra kandidaterna och otaliga var de gånger han ringde in till CNN i direktsändning för att lämna sin version av sakernas tillstånd. Och mer ofta än inte så är han citerad i diverse artiklar i till exempel New York Times efter att reportern fått tag på honom i telefon (anmärkningsvärt då CNN och New York Times är de nyhetsorganisationer som han attackerar hårdast och oftast).

View fullsize

December 2015: Donald Trump pratar med media i pressrummet efter en av republikanernas primärvalsdebatter i Las Vegas. Traditionellt så brukar de ledande kandidaterna inte komma ut och prata med media efter debatterna men Trump gjorde ofta det, till och med efter en av de tre presidentdebatterna mot Hillary Clinton. Något som normalt aldrig sker.

Kanske tyder det på att hans ”mediahat” är ett spel för galleriet (läs: hans supportar som är mycket skeptiska till etablissemanget), men samtidigt har han ju faktiskt gått ut och sagt att han vill begränsa medias frihet i USA. I ett möte strax efter valet med TV-chefer och några av de mest kända TV-ankarna så skällde han tydligen ut dem fullständigt (NY Post skriver om det här). Under samma möte klagade han dessutom över att media använder bilder där hans dubbelhaka syns (läs mer här). Knappast ett betende man förväntar sig från en blivande president i USA. 

Det är fem dagar kvar till presidentvalet och vi väntar på Trump i en arena i Concord, North Carolina. Det finns läktare även bakom scenen och jag har i god tid tagit mig ut från media-inhängnaden för att, åtminstone i början av valmötet, vara där istället så att jag kan få en annorlunda vinkel på bilderna. Det blir tråkigt i längden med bara bilder rakt framifrån i talarstolen och jag har under de senaste valmötena märkt att det inte är förrän den sista timmen innan talet som de sätter “vakter” vid mediaområdets utgångar (media får inte lämna området under talet) så jag tar mig upp till hans supportar bakom scenen i god tid. Jag får bra bilder av Trump när han kommer in på en lång walkway till scenen och jag är där bakom scenen säkert 20 minuter innan en av Trumps kampanj-medarbetare upptäcker mig och hänvisar mig tillbaka till media området. Men innan det tar jag också bilder av några Trump-supportrar och efteråt lägger en av dem, en äldre kvinna, sin hand på min arm och ser mig rakt in ögonen med en nästan uppgiven blick samtidgt som hon med varsam röst säger “Jag är inte rasist. Snälla, säg det till dem i Europa, vi är inte alla rasister”. Jag tror henne.

View fullsize

Donald Trump håller ett tal i Miami Florida sex dagar innan presidentvalet. De fotografer som tillhör "traveling press" (de som reser med kandidaten) får komma upp på scenen under några minuter i slutet av talet. De fotograferna, som nästan uteslutande jobbar för de stora amerikanska mediaorganisationerna, får alltid bättre access än de andra fotograferna på plats. Men deras arbetsgivare betalar också ganska mycket pengar för att ha dem med på det specialchartrade flygplanet som gör det möjligt att vara på alla valmöten (för oss som flyger reguljärt är det svårt att hinna med mer än ett möte per dag, speciellt de sista veckorna då kandidaterna har fyra fem valmöten per dag i olika delstater.

Många av Trumps supportrar känner sig förbisedda och bortglömda av den så kallade eliten. Media får ofta kritik för att inte ha lyssnat till dem och det ligger uppenbarligen en del sanning i det men många har trots allt gjort det, inklusive vi på VG. Jag vet inte hur många Trump-supportrar vi har intervjuat och det ska sägas, väldigt många av dem är hårt arbetande människor som har det kämpigt ekonomiskt och jag tror man gör ett stort misstag om man avfärdar dem alla som rasistiska hillbillies. De finns där också såklart men med all säkerhet är de en minoritet av de nära 63 miljoner männsikor som röstade på Donald Trump. Många av de vi intervjuade hade problem med vissa av de saker Trump sade och var lite skeptiska till honom men de såg det som en röst för förändring. En proteströst mot Washington DC och ”business as usually”.  Det återstår att se om det blir så mycket förändring (detta var det femte presidentvalet jag har bevakat och alla kandidater, inklusive George W Bush, har sagt att de ska förändra Washington). En del av Trumps väljare verkade dessutom inte själva tro att han kunde vinna. En industriarbetare vi intervjuade i Ohio två dagar efter valet sa till oss: "När jag vaknade morgonen efter valet och såg att han vunnit tänkte jag, vad har vi gjort? Nu är det bara att hålla tummarna för att det går bra".

Klockan är tre på natten när Donald Trump håller sitt segertal inne på Hilton-hotellet och samtidigt går vi ner mot Times Square. I en bar med stora fönster ser jag långa ansikten med tomma ögon stirra upp mot en TV. Times Square har tidigare på kvällen varit ganska fullt med folk som följt rösträkningen på storbildsskärmar där men nu är inte många kvar och de som fortfarande är där ser chockade ut. Stämningen är precis motsatt mot den där kvällen i Chicago för åtta år sedan. Från flera megastorbildskärmar stirrar Donald Trump ned på mig och texten säger 45th President. Det känns overkligt.

View fullsize

Times Square klockan tre på valnatten, strax efter att Donald Trump höll sitt segertal på Hilton några kvarter därifrån.

Jag går ned till 42nd Street och tar en taxi hem genom en folktom stad. Trött och lite omtumlad. Efter över ett års valbevakning känns det som att ha slutfört ett långt projekt. Som en mållinje som korsats. Men för media i stort är det antagligen nu det hårda jobbet verkligen börjar. Med en president som verkar vara väldigt fokuserad på att utmana journalistikens plats i den amerikanska demokrtatin så är det upp till mediaföretagen och journalisterna att streta emot, att vara obekväma och att fortsätta att granska makten vad än den som råkar vara president för tillfället tycker.

Demokraterna i Philadelphia

Så var då den andra “konvent-veckan” avklarad. Fyra intensiva dygn i Philadelphia där demokraterna höll sitt konvent i den arena där hockeylaget Philadelphia Flyers normalt spelar sina hemmmatcher. Som jag nämnde redan i förra blogginlägget så är det jobbigt, jobbigt men roligt, roligt. Hade inte velat vara någon annanstans den veckan och speciellt roligt att få vara med om det historiska ögonblicket när en kvinna för första gången i USA:s historia blir presidentkandidat för ett av de två stora partierna (i vad som ju i realiteten är ett tvåpartisystem).

Det är det femte presidentvalet som jag bevakar och liksom tidigare konvent jag har fotograferat så är demokraterns konvent (DNC) mycket mer oorganiserat än republikanernas (RNC). Vilket gör det svårare att jobba. På RNC i Cleveland en vecka tidigare fanns det många olika positioner där det var ok att fotografera ifrån. Även på golvet. På DNC i Phildelphia var det för det första mycket mer folk på golvet och nästan omöjligt att förflytta sig. Men förflytta sig var man tvungen att göra för hela tiden kom det vakter som sa att man inte fick stå stilla. Och direkt framför scenen fick vi, till skillnad från RNC, inte stå alls om man inte var i en liten pool av fotografer från de stora amerikanska tidningarna och nyhetsbyråerna.

Och för att komplicera det ytterligare så har de ett system med “floor passes” som måste förnyas varje timme (detta system var även på RNC). Man måste då lämna arenan och gå ut i korridorerna utanför. Detta gör att man, när det närmar sig kvällens huvudtalare, riskerar att inte komma in igen då brandchefen stänger arenan för fler personer eftersom det är för mycket folk inne i den (något som hände varje kväll). En kväll råkade jag ut för just det, men på något sätt lyckades jag ändå nästla mig in igen efter många om och men.

Men om man bortser från att det är mer kaotiskt på DNC så måste det ändå sägas att de har fler tunga namn på sin talarlistan (Barack Obama, Bill Clinton, Madeleine Albright m.fl) samt mycket bättre artister (Paul Simon, Katy Perry, Sheila E, Lenny Kravitz) än det var på RNC som ju partiets ex-presidenter (Bush Sr. och W Bush) och många andra, på grund av Donald Trump, bojkottade och där ett halvsunkigt countryband  stod och lirade covers i en hörna.

När jag och VG:s reporter Marianne Vikås var klara efter konventets sista kväll hade klockan hunnit bli närmare halv tre på fredag morgon. Trots att vi visste att det skulle bli sent hade vi bestämt oss för att köra de ca. två timmarna upp till New York. Vilket vi gjorde och det var en väldigt skön känsla att se New Yorks skyline glittra till i det tunga ösregnet från New Jersey Turnpike när klockan närmade sig fem på morgonen. Där på andra sidan Hudsonfloden såg jag fram emot en lugn helg men efter den väntar tre månader spänande valrörelse som jag också ser fram emot.

View fullsize

Jag och Aftonbladets fotograf Urban Andersson i det så kallade digitala mörkrummet. Det rum där alla fotografer sitter och jobbar med sina bilder.

Republikaner i Cleveland

Jag är tillbaka i New York efter att ha spenderat större delen av veckan i Cleveland för att fotografera republikanernas konvent för Verdens Gang. Jag har bevakat dessa jippon, för jippon är det till stor del (fast även såklart den formella omröstningen då partiets presidentkandidat blir just det officiellt) många gånger och det alltid lika kul och lika utmattande. Långa dagar och långa kvällar med jobb. Ofta inte tillbaka på hotellet förrän en bra bit efter midnatt. Och ibland inte ens tid för ordentliga måltider. En kväll bestod middagen av en påse popcorn vid halv två på natten.

Och till detta ska läggas att det är ett ständigt krigande om var man får och kan stå eller halvsitta för att ta bilder inne i arenan. Dels med funktionärer som gillar att försvåra vårt arbete dels med andra fotografer som alla såklart vill ha de bästa positionerna. Men ändå kul att se att det fortfarande är så många stillbildsfotografer ackrediterade i en tid med ständiga nedskärningar på bildredaktionerna.

Också kul att träffa flera skandinaviska kollegor. Från Norge var det jag för VG och Johannes Worsøe Berg från Dagens Næringsliv. Från Sverige var det fyra stillbildsfotografer (och jag är ganska säker på att det var det land, förutom USA, som hade flest fotografer där), Pontus Höök för Dagens Industri, Axel Öberg för Expressen, Urban Andersson för Aftonbladet och Roger Turesson för Dagens Nyheter. Och sedan såklart många skrivande kollegor där också. Lite synd bara att det inte finns någon tid att umgås socialt. Dels jobbar man ju som sagt väldigt sent och också så är vi utspridda på olika hotell och motell i diverse förorter långt utanför stan (helt omöjligt att få rum inne i stan). Men man hinner i alla fall prata lite grann med varandra i arenan.

Sista natten var jag inte färdig förrän vid 4:30 och eftersom vi skulle dra från hotellet till flygplatsen kl 6:00 tyckte jag inte det var någon idé att sova alls.

När man kommer hem efter en vecka som denna så känns det som jag föreställer mig att det skulle kännas att tillbringa en timme i en torktumlare. Man känner sig lite vimmelkantig och utmattad i hela kroppen. Men trots det och vad man än tycker om Donald Trump så är det väldigt intressant att få bevittna ett amerikanskt presidentval från första parkett.

Så nu en vilohelg i New Yorks sommarhetta, 35 grader varmt idag, innan det är dags att bege sig till Phildelphia tidigt i morgon måndag där demokraterna ska nominera Hillary Clinton till sin presidentkandidat under sitt fyra dagar långa konvent där. Ser fram emot det och ser också fram emot att komma ut ur torktumlaren på fredag morgon.

--

Nedan är några bilder av de svenska fotograferna på konventet: Bild 1: Roger Turesson och Pontus Höök. Bild 2: Urban Andersson, Bild 3: Axel Öberg. Bild 4: Jag (Foto: Pontus Höök).

Primärval i New York

För en gångs skull behövde jag och reporter Marianne Vikås inte resa för att bevaka val då det i tisdags var primärval här i delstaten New York. Det är inte så ofta det fortfarande gäller något när primärvalssäsongen väl har nått New York. Vanligen har det redan avgjorts tidigare på året vilka som ska bli de två partiernas presidentvalskandidater. Men i år rasar kampen forfarande på för fullt på både demokraternas och republikanernas sida. Det stod dock länge ganska klart att Donald Trump skulle vinna en klar seger i New York så vi koncentrerades på Hillary Clinton och Bernie Sanders (vilket ju kanske är bra då jag tidigare bloggat mycket mer om republikanerna).

Först var vi på ett valmöte med Hillary på gamla anrika Apollo Theatre på 125:e gatan i Harlem där många världsartister, som till exempel Billie Holiday, James Brown, Michael Jackson och Jimi Hendrix, startade sina karriärer. Bill Clinton, som har sitt kontor på samma gata, brukar ju för övrigt kallas för USAs första svarta president.

Bildmässigt tänkte jag att jag ville få med både Hillary och den fina teaterns interiör i bilden men inte helt lätt. Dels är det ju svårt tekniskt när det mesta av rummet är ganska mörkt och huvudpersonen står i en starkt lysande spotlight och dels får man ju inte röra sig helt fritt som fotograf. De flesta står på en plattform bak i rummet men jag ville ha bilden mer från sidan. Hittade en bra plats på högerkanten där jag stod ett bra tag men precis innan Hillary kom in blev jag och en annan fotograf som också stått där bortkörda. Då tog jag mig fram på vänsterkanten istället och där verkade det okej att stå, men där hindrade ett lågt tak mig från att få med hela rummet. Då smög jag mig upp för en trappa och hamnade i en av balkongerna. Det var mycket bättre. Jag skyndade mig att ta bilder för jag tänkte att det bara är en tidsfråga innan jag får en hand på axeln och en röst som säger “här får du inte stå” men det skedde aldrig, konstigt nog.

View fullsize

Hillary Clinton på Apollo Theatre

Förra söndagen var vi på ett stort valmöte med Hillarys utmanare Bernie Sanders, över 28.000 supportrar kom till Prospect Park i Brooklyn denna fina vårdag. Hans största publik hittills. Precis när jag gick in på området hörde jag det amerikanska punkbandet Dead Kennedys med låten Kill the poor komma ur högtalarna framme vid scenen. Första gången någonsin jag hört något av dem på ett valmöte. Bra musik i övrigt också. Bland annat spelades John Lennons Power to the People och Neil Youngs Rockin' in the Free World.  

Killen före mig i kön försökte ta med sig fem ölburkar (av märket Pabst Blue Ribbon såklart). genom metalldetektorn men de fick han snällt lämna ifrån sig. Han borde kanske ha gjort som många andra, tagit med sig marijuana istället. (Den karaktäristiska sötaktiga lukten låg tung över fältet sen). Sanders, som är född i Brooklyn, introducerades av skådespelaren Danny DeVito och hälsades som vore han en rockstjärna. Hans valmöten drar mycket mer folk än Hillarys men alla som röstar går inte på valmöten som Bernie fick erfara då Hillary vann klart i New Yorks primärval ett par dagar senare.

View fullsize

Bernie Sanders och hans fru Jane i Prospect Park, Brooklyn.

View fullsize

Hillary Clinton håller tal på Hilton i Midtown Manhattan inför ca. 6-700 personer dagen efter Bernie talade inför 28.000 anhängare i Brooklyn. På Hillarys valmöte lyckades jag, till skillnad från dagen innan, få fem minuter (men inte mer) framför scenen vilket ju skapar mer närhet i bilderna. 

På tisdagen, som var valdagen, åkte vi ut till en vallokal i det område i Queens där Donald Trump växte upp för att prata med väljare. Det var förvånansvärt svårt att hitta någon som hade röstat på honom. Den enda som antydde att hon skulle göra det ville inte erkänna det rakt ut. Dessutom hade hon åkt till fel vallokal och fick inte rösta där vi var.

På kvällen sedan var vi på Hillary Clintons valvaka i ett stort ballroom på Sheraton Hotel vid Times Square. Till skillnad från Donald Trump som hade en mycket mindre valvaka ett par kvarter därifrån, i Trump Tower på Femte Avenyn, så var det väldigt mycket media och relativt mycket publik. (Trump hade bara speciellt utvalda mediaorganisationer där och speciellt inbjuden, väldigt liten publik). Bernie var i Vermont och de republikanska utmanarna var heller inte kvar i New York, ett tecken på att de var ganska säkra på att inte vinna. Jag tog en plats på den stora plattform för media som var längst bak i rummet. Stod och höll den platsen i tre timmar tills Hillary kom in, tillsammans med Bill och Chelsea, till tonerna av Jay Zs och Alicia Keys låt Empire State of mind. Rummet exploderade i jubel och kamerorna smattrade runtomkring mig (förutom han som stod precis bredvid mig som använde Sonys spegellösa digitalkameror, inget smatter där. …fick känna på dem, väldigt lätta. Borde man kanske byta?). En bit in i talet skyndade jag iväg till den mycket mindre plattformen som var på sidan av scenen för att få en annan vinkel på bilderna. Det var det två alternativen som fanns. Valkvälls-talen är mycket kortare än de tal de normalt håller på valmötena så det finns mindre tid att försöka hitta olika vinklar och mycket färre fotografer får chansen att komma in i “diket” framför scenen där de normalt roterar fotograferna och som jag i bland lyckas tjata till mig ett par minuter i. Men den här kvällen fick inte ens New York Times fotograf komma in framför scenen så ingen idé att lägga dyrbar tid på att försöka

View fullsize

Efter att det står klart att Hillary har vunnit primärvalet i New York kommer hon upp på scenen på sin valvaka tillsammans med Bill och dottern Chelsea och dennes man Marc Mezvinsky. Blev en ok bild men hade såklart helst varit utan teleprinterns glasskivor i ansiktet på Bill och Chelsea. 

View fullsize

Bild från plattformen på sidan av scenen som jag gick till en bit in i segertalet. Bokstäverna som hålls upp i bakgrunden bildar meningen "I'm with her".

Intervju med några av de nöjda supportrarna efter talet och sedan sände jag bilder till VG från en av de pressplatser de hade satt upp längst bak i rummet. När jag var klar var det bara en handfull journalister kvar och arbetet med att montera ner scen, läktare etc pågick för fullt. Det har alltid fascinerat mig hur ett rum som alldeles nyss var så fyllt med entusiasm och energi helt plötsligt är nästan helt tomt och dött. Den amerikanska politikens rekvisita plockas ner och ligger lite huller om buller och man ser verkligen att det är bara just det, rekvisita.  Jag gick runt ett par minuter och tog bilder av det. Allt det som för bara några timmar sedan var i centrum för uppmärksamheten och förbjuden mark för fotografer kunde jag nu se på nära håll. Den tomma scenen där Hillarys vattenglas fortfarande stod. Pilarna av tejp på golvet backstage som instruerade familjen Clinton hur de skulle gå och skylten med uppmaningen att de är “on camera beyond this point” ger kanske en liten insikt om livet som presidentkandidat. 

Klockan var en timme efter midnatt när jag sedan gick på marmorgolven genom den tomma hotellobbyn då jag såg tre poliser som avhyste en hemlös kvinna som slagit sig ner där. Hon var ganska “hel och ren” men de många påsarna och den lilla vagnen med hennes tillhörigheter skvallrade om att hon inte hade något hem. Hotell-portiern som jag gissar ringt dem stod på sidan och såg på. Det var en sorglig scen som inte släppte mig när jag sedan satt i taxin på väg hem i New York-natten. Livet kan vara så skoningslöst för vissa av oss. Spelar det någon roll för henne vem som blir USAs nästa president? Antagligen inte.

Men om åtta månader kommer det här landet ha en ny president och på tisdag fortätter vägen dit för de kallade med primärval i Pennsylvania, Connecticut, Maryland, Rhode Island och Delaware.

Merle Haggard - En countrylegend har gått ur tiden

Turister och långtradarchaufförer tidigt på morgonen i den enkla frukostmatsalen på Holiday Inn i Flagstaff i norra Arizona. Motorvägens bakgrundsbrus hörs svagt. Det är morgonen efter dagen då countrylegenden Merle Haggard gick ur tiden. På sin 79-årsdag, som han själv hade förutspått till sin son en vecka tidigare.

På bordet bredvid mitt sitter ett par som jag gissar närmar sig 80-års åldern. De är boyfriend/girlfriend och ska besöka Grand Canyon hör jag när kvinnan pratar med servitrisen. Mannen läser om Merle Haggards död i USA Today. “Jag gillade Merle, min styvpappa var från Oklahoma, han brukade ofta spela låten Okie from Muskogee hemma" säger han och fortsätter “Johnny Cash stal fängelse-idén från Merle (om han menade att ge konserter på fängelser så var det ju snarare tvärtom - men Merle hade dock varit kriminell och suttit i fängelse för bankrån - och då faktiskt sett en av Cash fängelsekonserter - till skillnad från Cash som bara tillbringat en natt i ett häkte, så kanske var det imagen som laglös han menade). Kvinnan verkar gilla Cash mer och säger “Har du sett filmen Walk the line? Den är helt fantastisk”. Mannen kontrar med: “Jag såg Cash spela i Texas på sextiotalet”. “Oh, var det när du satt i fängelse?” svarar kvinnan. Hennes pojkvän muttrar ett tyst nej och fortsätter att läsa tidningen samtidigt som tågvisslans ljud från det långa godståg som just då passerar igenom den lilla western-staden, strax intill historiska Route 66, letar sig in till oss i frukostmatsalen.

View fullsize

USA Today torsdag 7 april, 2016.

Att höra dem prata om dessa legender, som vore de ett pensionärspar på ett motormotell i Söderhamn diskuterandes Lasse Berghagen och Owe Thörnqvist (inga jämförelser i övrigt såklart) gör det hela så mycket mer mänskligt. De är inte bara superstjärnor och ikoner, de är artister vars sånger är invävda i människors vardag i detta stora land.

Jag var sen att upptäcka och uppskatta countrymusik, för mig var country länge lika med välkammade gossar från Nashville som sjöng slätstrukna låtar för bakåtsträvande rednecks. Och det kan det väl vara också men så blev Eirik Mosveen VGs USA-korrespondent. Han har verkligt bred musiksmak och under många, inte sällan långa, bilturer här i USA gav han mig en gedigen grundkurs i countrymusik. Det visade sig ju att country har många olika underkategorier varav outlaw var den jag fastande för. Såklart. Lite ruffigare, lite skrovligare, lite mer äkta. Och den jag fastande för först och mest var Merle Haggard. Vi hamnade ofta i vinylaffärer och Eirik var inte sen att förslå vilka skivor jag borde köpa.

Det var inte så väldigt många år sedan, men känns som en evighet nu, som jag hade ett par tuffa år. Privat. Nätterna blev lite för sena. Tankarna lite för många. Flaskorna lite för tomma. “Oj, är det redan tre timmar efter midnatt?” Men där i natten hade jag ett par följeslagare som lotsade mig genom småtimmarna till säker mark på andra sidan vargtimmen. Charlie Rich, Tom Waits, Nick Lowe och framförallt Merle Haggard. Av någon anledning fastnade jag för albumet Back To The Barrooms från 1980 som öppnar starkt med låten Misery and Gin. (Here you are again, mixing misery with Gin). Merles sång där på 39:e gatan och 16:e våningen, som en läkande salva på såren i New Yorks kolsvarta natt. Du hör på hans röst har levt varenda ord av misslyckanden och svek.  Och hur märkligt det än är så hjälper det att lyssna på sorgsna låtar när du själv är sorgsen.

View fullsize

Två av mina favoritskivor av Merle Haggard: Back To The Barrooms från 1980 och I Am What I Am från 2010.

Det är den 4 november 2013, jag, Eirik och Expressens Mats Olsson sitter på Metro North-tåget på väg till Tarrytown för att se Merle Haggard spela på den väldigt vackra gamla teatern som kallas Music Hall. De pratar musik. Jag lyssnar. Vad de två inte vet om musik är antagligen inte värt att vet. Jag har inte så mycket att bidra med men njuter av samtalet.

Första gången jag såg Music Hall var jag och Eirik på ett jobb i Tarrytown något år tidigare, vi hade 30 minuter att slå ihjäl innan vårt intervjuavtal så vi parkerade på huvudgatan och på den korta tiden hann Eirik, helt oplanerat, köpa en elgitarr (med ambitionen att lära sig spela) samt biljetter till en Nick Lowe-konsert på Tarrytown Music Hall ett par månader senare (en fantastisk kväll det med). Och nu var vi alltså tillbaka på den pittoreska lilla huvudgatan med små butiker, restauranger samt den vackra gamla teatern. Middag först på en restaurang mitt emot konsertlokalen. Mats vän Karla, som bor i Tarrytown, ansluter till sällskapet. Mer samtal om musik. Jag minns inte så mycket nu, över två år senare, men jag minns att vi pratade om vilken skiva som var den första aha-upplevelsen för oss. Den skiva som sparkade in dörrar och som vidgade vyer. För Mats var det Rolling Stones första album men jag minns tyvärr inte vad Eirik och Karla svarade. Själv sa jag (såklart) Never Mind the Bollocks med Sex Pistols. Ganska långt från Merle Haggard, men det finns faktiskt en koppling. De har spelat på samma ställe med bara några dagars mellanrum, Longhorn Ballroom i Dallas, Texas 1978 och deras namn stod till och med samtidigt på ställets “marquee”. Se bild här (för övrigt en av Pistols mer kaosartade konserter och de splittrades kort därefter).

View fullsize

Mats Olsson och Eirik Mosveen i Tarrytown på väg till Merle Haggard-konserten den 4 november, 2013.

View fullsize

Music Hall i Tarrytown, New York.

Bandet spelar några minuter innan Merle glider in på scenen i hatt och mörka solglasögon (dessa tar han av en bit in i konserten, precis innan låten “I think I’ll just stay here and drink”) Det känns mycket stort och trots att han är 76 år gammal så bjuder han på en väldigt bra show. Bandet är helt suveränt (hans son Ben spelar lead guitar), hans röst var såklart bättre en gång i tiden men igen, du hör att han menar varenda ord och publiken är med från första till sista ton.

Efter en och en halvtimme avslutar han med sin största hit, Okie from Muskogee, till stående ovationer. Det är en aniti-hippie låt han spelade in 1969 och som, enligt honom själv, på sätt och vis blev ett ok att bära för honom. Det blir inga extranummer och som Eirik förklarade för mig sedan så är det tydligen ganska ovanligt med extranummer i Country-världen. De har ett mindre romantiskt förhållande till det hela än till exempel rockband. För dem är det mer av ett jobb. Hans turnébuss väntar där ute i gränden och det är dags att ge sig av till nästa småstad för nästa konsert. Det är något fint med det tycker jag. Visst kan man som gammal punkare ha vissa problem med den många gånger ganska reaktionära sidan av country-musiken och dess fans, men för det mesta handlar texterna om vardagliga bestyr samt ensamhet och besvikelser och jag gillar det alldagliga i det. De skriver texter om allt. Till och med om att skriva country-låtar.

View fullsize

Merle spelade även fiol under ett par låtar på Music Hall i Tarrytown.

Men nu har Merles turnébuss åkt vidare för sista gången. Jag är glad att jag har upptäckt hans fantastiska musik och jag är glad att jag hann se honom live en gång. Dessutom så finns ju såklart skivorna kvar, och han har varit väldigt produktiv så jag har fortfarande många många skivor som jag inte har lyssnat på ännu och trots att mina nätter inte är sorgsna längre så finns det alltid plats för en Haggard-skiva då och då. Dom fungerar även när man är glad.

Mannens vuxna dotter kommer ner och sätter sig sömndrucket vid det äldre parets bord i frukostmatsalen på Holiday Inn. Den äldre kvinnan säger ” Merle Haggard har dött, se här”, hon pekar på tidningen och fortsätter “vill du att vi ska spara tidningen åt dig?” Dottern svarar “Nah, I never really liked his music that much..”

Jag går upp på rummet och lyssnar på Back To The Barrooms.

Att åka skidor

Vinden i ansiktet. Den blå himlen och den vita snön. Farten. Koncentrationen. Friheten. Naturen. Matchen mellan dig och fjället. Eller när det är som bäst, symbiosen. Du tänker inte på jobben du ska göra nästa vecka. Du tänker inte på deklarationen som snart måste lämnas in. Det är här och nu. Etthundra procent koncentration är ett måste. Ett misstag och du faller.

Förväntan på morgonen när man tar första liften upp på berget. Förmiddagens lite hårdare och välpreprerade backar. Och lunch sen i backen. Folk staplar omkring i sina otympliga pjäxor och uppknäppta skidjackor med stora leenden mitt i sina solbrända ansikten. Redo för en paus. Kanske en gulasch eller en spaghetti bolognese på uteserveringen på toppen. Kanske till och med en kall öl. Men bara en. För vi har eftermiddagens åkning framför oss och du behöver kontrollen över varenda muskel. Lite mjukare och moddigare snö men eftermiddagarna har också sin charm med värmande sol och lite lojare stämning. Och känslan sen efter dagens sista åk när du knäpper upp pjäxorna och det känns som att du svävar när med vanliga, mycket lättare, skor. Och i kroppen känns varenda sväng du gjort under dagen. En härlig utmattnings-känsla. Sen väntar kanske en after ski, eller en stund i jaccuzzin eller bara lite lugn samvaro i stugan innan middagen.

Jag älskar allt detta.

View fullsize

Northstar, Kalifornien

Jag och min fru Roseann tillbringade påsken i fantastiskt vackra Lake Tahoe-området i norra California tillsammans med hennes familj. Det finns många fina alpin-anläggningar i området inklusive Squaw Valley där OS arrangerades 1960 och där vi åkte en av dagarna. Det var en bra helg på alla sätt och vis. Det var också en helg som påminde mig om hur mycket jag älskar att åka utför. Och hur mycket jag saknar det. Sedan jag flyttade till USA har det bara blivit någon sporadisk dag av skidåkning här och där, nästan alltid i samband med reportageresor. Visserligen på några av världens bästa skidorter som till exempel Vail, Aspen, Park City, Jackson Hole och Telluride men inte ens varje vinter. Snarare varannan. När jag bodde i Sverige åkte jag oftare skidor och som så många andra där så började jag tidigt. Och när jag sitter i liften i Squaw Valley så kommer minnena tillbaka.

Företaget morfar jobbade för hade en stuga i Fjällnäs, nära den norska gränsen i Härjedalen. Vi var där flera vintrar med mormor Marianne och morfar Kåge när jag och min bror Johnny var små. Då var det längskidor som gällde. Dagsturer till toppen av fjället och varm choklad, limpmackor och appelsiner vid någon lappkåta sedan.

View fullsize

Till vänster är min morfar och mormor, Kåge och Marianne, i svenska fjällen någon gång på 50-talet och till höger är jag och Roseann i Squaw Valley för en vecka sedan. Konstaterar att det var mer stil förr.

I mitten av 70-talet svängde Ingemar Stenmark rakt in i var svensk familjs vardagsrum med sin fantastiska elegans och vi såg med förundran och stolthet hur han utklassade hela världseliten. När Stenmark tävlade då stannade Sverige. Så var det bara. Jag gick i låg- och mellanstadiet i Backluraskolan i en av Stockholms västra förorter och där rullades TV:n, som normalt bara användes någon enstaka gång då klassen skulle se utbildningsradions skol-TV, in i klassrummet där flera olika klasser samlats för att se Ingemars första åk. Och ett par timmar senare upprepades det hela för att se hans andra åk. Och så var det nog i de flesta skolor och på många arbetsplatser runt om i landet. Ganska otroligt egentligen när man tänker tillbaka på det.

Och inte bara tittade hela Sverige på Stenmark när han tävlade, hela Sverige började också att åka slalom. I Fjällnäs fanns (så vitt jag minns) inga slalomanläggningar så mormor och morfar bokade in en vecka på Köja Fjällhotell i Edsåsdalen. Det var ett fint litet hotell med gamla anor. Backarna var långt ifrån vad man kunde finna på andra sidan Renfjället där Åre ligger men perfekt för en familj med nybörjare. Jag minns ännu mitt första åk, vi tog bygelliften upp och jag bara började åka rakt ner för backen på mina hyrda slalomskidor. Det gick fortare och fortare och jag kom på att jag inte visste hur man stannar. Fick för några ögonblick lite panik men löste det genom att bara sätta mig ner. Sen tog vi skidlektioner och blev sakta men säkert bättre och bättre.

View fullsize

Jag (till höger) och min lillebror Johnny i Fjällnäs i början av 70-talet, innan vi hade börjat åka slalom.

Vi kom att återvända många gånger till Köja. Alltid vecka 12 och alltid samma rum. Även efter att vi kanske hade vuxit ifrån backarna. Det gick alltid att, hållandes ett rep bakom en slags bandvagn, tolka upp till Renfjället där de också hade en lift och backarna var lite längre och brantare. Och i bland tog vi bilen och körde till Åre eller Trillevallen över dagen. Det var en fantastik tid. I restaurangen var det dans (och ibland kvastdans) på kvällarna med en gammal vithårig man som hette Sören vid pianot. Vi sprang väl upp dit ibland för att kolla vad de vuxna höll på med men mest var jag och min bror nere i spelrummet där dåtidens spelmaskiner med tetris, space invaders och ett gammalt flipperspel pockade på vår uppmärksamhet.

Vi fick också vänner för livet. Jag tror att det var andra året vi var där, då slog sig ett par i ungefär samma ålder som mormor och morfar ner vid vårt bord (middagarna var enligt pensionat-modellen med fast meny och ofta delade bord). Åke och Engla hette de. Det var torsdag och ärtsoppa med pannkakor stod på meny. Åke frågade min morfar lite försynt, vi ska väl ha punch till ärtsoppan va? Självklart svarade morfar och de blev vänner för livet. De visade sig att de också bodde i Farsta-området och att Åke, liksom min morfar, hade en viss förkärlek för roliga historier, gärna fräckisar. Nästa år kom även Åkes bror Arne (frisör i Farsta Centrum under många år) och hans fru Sonja samt deras barnbarn Martin. Vi blev alla väldigt goda vänner och vi fortsatte att alla att resa samma vecka till Köja varje år många år framöver och umgicks även hemma i Farsta där de alla bodde.

View fullsize

Morfar under en Ski Star-tävling i Edsåsdalen 1979.

På högstadiet blev det av skolan arrangerade bussresor till Alperna. Vad gjorde väl 36 timmar i en skumpande buss när det på andra änden väntade de högsta bergen med de bästa backarna vi någonsin hade upplevt. Och hela den där Österrikiska bergsby-kulturen som är så charmerande. Kringliga vägar genom pittoreska små stadskärnor. Med små pensionat som hade de tjockaste och skönaste duntäcken jag någonsin hade sovit under. Och visst blev jag liksom många andra full för första gången någonsin i Österrike för där fanns det ingen åldersgräns för att dricka alkohol men det var verkligen skidåkningen som drog mest. Att stå där på toppen av berget en förmiddag i den tunna luften med alpernas taggiga vit/svarta spetsar i alla riktningar så långt ögat kan nå, mot en klarblå himmel och en gnistrande sol, inte mycket slår det. Inte ens 80-procentig Stroh-rom. Vi fortsatte att på egen hand åka bussresor till alperna många år efter skolan (och vissa av oss har aldrig slutat med årliga skidresor till alperna, men varför åker du inte buss ner längre Jocke?). Under några år hade jag och min bror minst tre skidveckor per år. Edsåsdalen, Alperna och till Idre med Mamma, Owe och småsyskonen. Den resan var alltid i början av januari. Bra priser på stughyra men väldigt väldigt kallt. Fördelen var inte så mycket folk i backen och väldigt bra snö. Men många värmepasuer blev det.

Sedan gick vi med i Farsta slalomklubb också. Sena träningarna på vardagskvällar i Farstanäsets lilla backe var ändå att föredra mot helgerna då 20 minuter i den långa liftkön inte riktigt vägdes upp av de (max) 20 sekunder det tog att ta sig ned. Men många fina minnen därifrån också.

Jag prenumererade på magasinet Åka Skidor och drömde om att bli ski bum och/eller skidfotograf när jag såg coola bilder på skidåkare med lössnö upp till armhålorna på exotiska platser som till exempel Aspen, Colorado. Jag tänkte att jag skulle åka runt hela vintrarna i Alperna och ta skidbilder och leva så billigt som möjligt och sälja dem till skidmagasin och via bildbyråer. Det blev aldrig så. Livet ville annat och det känns inte som att jag har någon anledning att klaga.

Men min kärlek till skidåkningen har inte försvunnit visade det sig under ett par underbara dagar i Sierra Nevada-massivet i norra Kalifornien för en vecka sedan. Så mer skidåkning ska det bli och hey, vem har sagt att en ski bum måste vara ung? Något måste man ju göra när man blir pensionär också.

View fullsize

Här i Squaw Valley arrangerades OS 1960. Sverige tog inga medlajer i utförsåkning men Sixten Jernberg vann guld på tremilen liksom damernas stafettlag på 3 x 5 km samt Klas Lestander i skidskytte. Ingemar Stenmark var bara fyra år gammal och det skulle dröja ytterligare 20 år innan han tog sitt första OS guld. Då arrangerades OS på den amerikanska östkusten i Lake Placid, New York där Stenmark vann både slalom och storslalom.

President-drömmen över för Rubio i Florida

I tisdags var det primärval i fem delstater och två av dem är stora och viktiga på flera sätt. I Florida utdelas många delegater till vinnaren och republikanernas presidentkandidat Marco Rubio representerar Florida som senator i Washington DC. Ohio har också många delegater och den republikanske presidentkandidaten John Kasich är guvernör där. Så för båda, som inte har vunnit så många stater innan (i Kasich fall ingen) var det vinna eller försvinna. För vinner du inte ens din egen hemstat är det bara att lägga ned.

Vi hade bokat en sen flight till Miami på söndagskvällen för att kunna vara med på ett valmöte med Donald Trump där på måndagen.  Precis när jag var på väg ner för att ta en taxi till Newark-flygplatsen så ringde reporter Marianne och sa att hon fått info om att valmötet var flyttat till Tampa i norra Florida. Jag lyckades boka om flighten i sista stund och flög med en ännu senare avgång till Tampa istället.

Valmötet var inte förrän kl. 14 och för sent för papperstidningen så vi behövde göra ett reportage till den på förmiddagen. Vi drog från hotellet vid åtta-tiden till Marco Rubios kampanjkontor i Tampa med hopp om att kunna intervjua folk där. På parkeringsplatsen utanför stod en äldre man och lastade in valskyltar med texten “Veterans for Rubio” i sin bil. Han visade sig vara veteran från Vietnamnkriget och lät sig villigt intervjuas av oss. Han skulle strax köra ned längst Floridas östkust och lämna av valskyltarna på de fyra platser som Rubio skulle hålla valmöten under måndagen.

View fullsize

Det är dagen före primärvalet i Florida och Vietnamveteranen Chris Hart lastar sin bil full med Marco Rubio-skyltar.

Innan han körde iväg sa han att han skulle presentera oss för någon slags chef inne på kampanjkontoret. En nervös 30-åring i kostym kom ut i receptionen och blev ännu nervösare när vi sa att vi var journalister. Nej det gick inte att intervjua någon där. Nej det gick inte att ta några bilder. Kanske skulle det möjligen kunna gå om vi kom tillbaka tre timmar senare när deras informations-kille var tillbaka. Hade på känn att något sådant skulle hända och var tacksam att vi hade råkat komma precis när Chris packade in valskyltarna i sin bil. En krigsveteran i 70-årsåldern är långt ifrån lika krampaktigt rädd för att göra sina chefer missnöjda som en 30-årig påläggskalv som drömmer om en framtida karriär i Washington DC.

Sedan körde vi ner till downtown Tampa där Trump skulle ha sitt valmöte på ett Convention Center. Där hade folk redan börjat köa trots att det var över fyra timmar tills det skulle börja. Vi intervjuade de som stod längst fram i kön (de hade stått där sedan klockan sex på morgonen).

View fullsize

En Trump-supporter utanför Tampa Convention Center där Donald Trump höll ett valmöte dagen före primärvalet i Florida. Många poliser var även på plats i fall det skulle bli bråk mellan anti Trump-demonstranter och hans supportrar.

En Starbucks precis brevid fick bli vår arbetsplats för jobb med bilder och text. Vi såg hur kön växte där ute och när vi äntligen hade sänt hem vårt reportage från morgonen så var den flera hundra meter lång.  Vi gick ut och ställde oss i den (eftersom Trump-kampanjen inte längre ger press-ackrediteringar till utländsk media har jag flera gånger gått in som publik med bara en kamera – jag återkommer nog till detta ämne senare här på bloggen). När vi var 30 meter från ingången så stängde de. Det var fullt. Många hundra besvikna Trump-supportarar kom inte in.  Och inte vi heller. Men det skulle visa sig vara bra. För nu hade det kommit en grupp Trump-motståndare som protesterade mot honom utanför byggnaden där valmötet var. Och eftersom det var så många Trump-anhängare kvar där ute blev det en hel del livliga diskussioner mellan dem.  Så det blev vårt reportage istället. Och det hade vi missat om vi gått in och där inne blir det ju bara de vanliga talarstolsbilderna och valtalsreferat så vi hade tur i oturen.

View fullsize

Demonstranter konfronterar en Donald Trump-supporter utanför Tampa Convention Center där den republikanska presidentkandidaten samtidigt höll ett valmöte.

Nu hade äntligen kandidaterna meddelat var de skulle ha sina valvakor kvällen efter och både Trump och Rubio skulle vara i närheten av Miami så vi bestämde oss för att dra ned dit redan på kvällen. Men den sista kvällsflighten var full så vi körde bil ned till Miami istället. Fyra timmar tog det och vi var framme vid 22.30-tiden och sedan en sen middag på en enkel men bra italiensk uteservering mitt emot hotellet på Collins Avenue (fördelen med att jobba i Miami mot till exempel Des Moines, Iowa är ju att restaurangerna är öppna mycket senare). Miami buzzade för övrigt av Spring break-stämning och hotellen förberedde stora pool parties senare i veckan (som tur var reste vi därifrån innan det).

På tisdagen var det på förmiddagen och halva eftermiddagen för en gångs skull lugnt med jobb (det är inga valmöten på valdagen) och den tiden kunde ägnas åt fria aktiviteter. Jag borde väl ha lagt mig vid den fina hotellpoolen men jag har svårt att helt koppla av när jag vet att jag ska jobba senare på dagen. Så efter att ha ätit en relativt sen frukost och sedan sysslat med lite adminstrativa göromål i datorn så var det inte så mycket tid kvar innan vi skulle dra ut till Marco Rubios valvaka. Trump har de senaste valdagarna haft någon slags konstig blandning av valvaka och presskonferens på sitt hotell i Palm Beach där bara ett fåtal supportar är inbjudna och ingen utländsk media. Och journalistiskt var det ju faktiskt motiverat att vara på Rubios valvaka. Vann han var han inne i matchen igen och förlorade han var han ute.

Det tog två timmar och inte 30 minuter som hyrbilens gps påstod, till Floridas International University där valvakan skulle vara. Jag har aldrig sett så mycket trafik i Miami förr. Kanske var det springbreakers som var ute och körde. Väl framme visade det sig att talet skulle hållas i vad som närmast kan liknas en lobby till en basketarena. Mycket märkligt. När jag sen tittade in i arenan så såg jag att de hade börjat bygga upp en tillfällig scen för Rubio där men den var bara halvklar. Så de måste ha insett att de inte skulle få dit tillräckligt med folk för att fylla den stora salen.

Valresultatet kom in och en besviken och kollektiv suck drog igenom supporterskaran när det stod klart att Donald Trump hade fullkomligen krossat Rubio i dennes egen hemstat. Kort därefter kom han upp på scenen med sin fru och deras fyra barn. Han höll sitt tal och jag såg hur hans ögon tårades. Vi var ett tiotal fotografer som stod i diket framför talarstolen.

Jag hade också sett hur flera av hans kampanjmedarbetare hade tårar i ögonen men hade ännu inte lyckats få någon bra bild på det. De sprang omkring och var svårfångade. Mot slutet av talet fick jag syn på en av dem som stod lite vid sidan av. Han såg mycket känslosam ut och jag tog några bilder. Jag fick känslan av att han inte gillade att jag fotograferade men han sa inget. Det är ofta lite obehagligt att fotografera folk som gråter men samtidigt var det här en bild som så bra beskrev kvällen så jag tog några bilder till.

View fullsize

En av Marco Rubios rådgivare gråter när presidentkandidaten i sitt tal på valvakan i Miami säger att han ska dra sig ur presidentvalet efter att ha förlorat primärvalet i Florida.

När jag sedan satt i pressområdet och sände bilder kom det fram en Reuters-fotograf till mig och frågade om jag hade tagit en bild av en gråtande kampanjmedarbetare. Det visade sig att han, som var en av de i toppen av kampanjorganisationen, hade försökt hitta mig för att han ville ha bilden men han hade också sagt “jag gillade inte alls att han tog bilder av mig när jag grät men efteråt insåg jag att det var en viktig bild av ett historiskt ögonblick.” Och nu ville han alltså ha bilden som ett minne (och det har han fått). Jag tycker den lilla historien visar hur viktigt det är att man som pressfotograf tar bilder även när det kanske inte alltid är så omtyckt eller accepterat. Det är klart att man ska visa hänsyn, men våra bilder bevarar små och stora ögonblick för framtiden. Ett viktigt jobb.

På tal om viktiga bilder så var även fotografen Chris Morris från bildbyrån Vll där för Time Magazine. Han är ju en smått legendarisk fotograf som har tagit många viktiga bilder genom åren och jag har träffat honom på många olika jobb här i USA. Han hamnade ju själv i spotlighten häromveckan när han blev nerbrottad av en Secret Service-man på ett Donald Trump-valmöte i Virginia (för att bara ha gått ett par meter utanför pressområdet) och vi pratade en del om det. Han hade då precis påbörjat ett stort reportage, inklusive omslaget, om Trump för Time Magazine när detta inträffade men efter det ville inte Trump-kampanjen ha honom med längre. Så nu var han alltså på Rubios valvaka istället och ganska intressant var att hans uppdrag var att enbart fotografera för Time Magazines Instagram-feed.  Han tog många bilder med sin iPhone som han publicerade direkt och en del med sin DSLR som publicerades lite senare på kvällen.

Tillbaka på National Hotel blev det en sen middag bestående av tapas i den fina art decco-hotellebaren frammåt midnatt till tonerna av en yngre version av Elton John som satt vid ett piano och sjöng evergreens på alltför hög volym. Sen kom svenska kollegan, journalisten Martin Gelin, som helt slumpartat valt samma hotell som oss, ned till baren och bjöd på en Bourbon som han påstod att han var skyldig mig sedan länge för en Nelson Mandela-bild jag hade gett honom. Vem var jag att tacka nej till det?

Och morgonen efter hann jag faktiskt med ett snabbt dopp i havet innan jag drog till flygplatsen för att resa hem till New York.

Miami Beach

...och jo, jag vet att det har blivit en viss överrepresentation av rapporter från republikanernas primärval här på bloggen. Antar att vi kan kalla det Trump-effekten. Men lovar att publicera lite bilder av Bernie och Hillary snart.

Super Tuesday - Texas style

Så är då den så kallade Super Tuesday avklarad. Det var primärval i 12 stater samt i det amerikanska terrioriumet Samoa. Att bevaka supertisdagen skiljer sig från de tidiga staterna som Iowa och New Hampshire. Där är det flera valmöten med alla kandidater varje dag i veckan som leder upp till valdagen. Super Tuesday kan en kandidat ha ett valmöte i till exempel Minnesota på morgenen och Georgia på eftermiddagen. Så det blir lite mer komplicerat att bestämma sig för var man ska vara. Vi valde Texas då det är en av de stater där flest delegater står på spel (jag hade tänkt föreslå Samoa men kanske lite svårt att sälja in det till redaktörerna då det bara är fyra delegater de kan vinna där) och också för att det är den republikanske presidentkandidaten Ted Cruz hemstat. Om Donald Trump hade vunnit över honom där skulle det ha varit över för Cruz. Nu blev det inte så och senatorn från Texas är fortfarande kvar i racet trots att Trump hade en väldigt bra supertisdag där han vann sju stater av 11 och han börjar dra ifrån i antalet delagater han har samlat på sig.

Efter valet i South Carolina var vi hemmma i två dagar innan vi tog en tidig morgonflight till Minneapolis tidigt på söndagen. Där gjorde vi ett reportage som inte hade något med valet att göra och som jag återkommer till när det har varit publicerat. Ännu tidigare flight på måndag gjorde att vi landade i Houston redan klockan 8 på morgonen. Detta så att vi skulle hinna få med ett reportage i papperstidningen. Vi drog till den megakyrka (25 000 medlemmar) som Cruz och hans familj är medlemmar i och intervjuade en del folk där. Sedan ut och prata med Houston-bor om valet dagen efter. Trevlig middag på ett steakhouse sedan (vad annars i Texas?) och sedan en öl i hotellbaren med Expressens reporter Mats Larson som flugit in från Charlotte sent på kvällen. Vi jobbade ju ihop i USA på slutet av 90- och början av 00-talet och bevakade det mycket jämna och dramatiska presidentvalet mellan Al Gore och George W Bush tillsammans. Nu bor han i London men gör nedslag i USA då och då  för att skriva presidentval för Expressen. Det blev en trevlig stund med prat om minnen från gemensamma reportageresor.

View fullsize

Houstons downtown är ett av de tråkigaste i USA. Nästan inga butiker och glest mellan restaurangerna. Men de har fina parkeringsgarage.

Tisdag morgon åkte jag och Marianne ut till en vallokal för att prata med väljare. Det visade sig att i Texas får man inte fotografera eller filma inne i vallokalen (detta skiljer sig från stat till stat och i till exempel New Hampshire är det tillåtet). Så vi stod utanför och intervjuade folk istället och det gick ju bra det med. En gemensam nämnare för dem vi pratade med, vare sig de var republikaner eller demokrater, var att det var väldigt rädda för vad som skulle hända med USA om Donald Trump blev president. Flera taktikröstade på Rubio, även fast de egentligen inte stödde honom, för att de såg det som en röst mot Trump. Vi lyckades inte hittta någon som hade röstat på Trump, men flera väljare gick förbi oss utan att ens säga nej när vi frågade om vi fick intervjua dem. Det kan ha varit Trump-supportar. Inte minnst med tanke på hur fientlig stämmningen mot media är på hans valmöten, både från Trump och hans supportrar.  Sedan ägnade jag eftermiddagen åt att redigera video och bilder på hotellrummet för att hinna få ut ett reportage på VGs hemsida innan det blev natt hemma i Norge.

Kvällen tillbrinagde vi på Ted Cruz valvaka som var strax utanför Houston på Redneck Country Club som visade sig vara inte en traditionell Country Club (vilket iof namnet antyder) utan en ett ställe för live countrymusik. Och det fick vi också uppleva både före och efter Cruz tal. Man kan kanske säga mycket om Ted Cruz och hans politik men en sak som är bra är att det, till skilnad från en del andra kandidater, är helt okomplicerat att komma in som press. Ingen kollade pressleg, dörrvakten, med cowboyhat såklart, bara vinkade in oss.

View fullsize

Ett countryband spelar på samma scen som Ted Cruz en kort stund tidigare höll sitt segertal efter vinsten i Texas primärval. På TV:n rullar FOX News valbevakning.

Ted kom in med sin familj och höll sitt tal och det var inga konstigheter med det.  Mer än att hans tal blev uppskjutet med cirka en halvtimme för att Donald Trump hade presskonferens i Florida som sändes live på CNN och de andra stora TV-bolagen och om Cruz ville att de skulle sända hans tal så fick han snällt vänta. Hans kampanjmedarbetare som annonserade detta till publiken var märkbart irriterade över det.

View fullsize

Ted Cruz håller tal efter att ha vunnit prinärvalet i Texas. Til vänster är hans fru Heidi och deras två döttrar.

Efter att ha sänt video och bilder till VG därifrån så var klockan runt halv ett på natten innan vi var tillbaka vid hotellet. Och då skulle vi göra en livesändning till VGTV. Vi hade 10 minuter på oss att rigga upp och vi ställde oss på trottaren utanför hotellet. Mitt i livesändningen när Marianne lämnar sin rapport om supertisdagen så kommer en av hotellts säkerhetesvakter och säger att vi inte får stå där. Det är hotellets privata mark. Jag försöker prata med honom (kameran på staiv så kan gå ifrån den) och förklara vad vi sysslar med och samtidigt uppehålla honom så att Marianne skulle hinna slutföra sändningen. Vi lyckades men det var på håret och vakten är inte så glad. Han tillkallade någons slags chef men när han kom så var han betydligt vänligare och förklarade att man måste ha tillstånd för att filma på hotellets mark men att det var okej för den här gången. Man får ju lite Nordkorea-vibbar. En vanlig trottoar och vi hade inte ens hotellet i bild. Men regler är regler som man så ofta får höra i “the land of the free”.

Så Donald Trump och Hillary Clinton gick stärkta ur supertisdagen efter att ha vunnit en majoritet av staterna och allt mer pekar ju på att det blir de två som kommer att fajtas mot varandra i höstens presidentval.

View fullsize

USA:s 41:a president, George H.W. Bush står staty på flygplatsen i Houston. Den är även döpt efter honom: George Bush Intercontinental Airport.

På flygplatsen sen på onsdagsmorgnen när jag ska flyga hem till New York ser jag en staty av George Bush den äldre (flygplatsen är dessutom uppkallade efter honom), USA:s 41:a president, och jag kan inte låta bli att fundera om det inte nog är ganska många republikaner som saknar honom och som längtar tillbaka till enklare tider nu när det verkar som att partiets presidentkanditat kommer att bli en man som så sent som för några dagar sedan på en direkt fråga inte ville ta avstånd från Ku Klux Klan (den rasistiska organisationen har uttalat sitt stöd för honom). Efter en, av förklarliga skäl, stark motreaktion tog Trump dagen efter avstånd från dem men det var försent för de flesta och flera av de i partiets inre cirkel har sagt att det diskvalificerar Trump från att vara president för USA.

Det kan bli en intressant vår.

Trav och Statsministermord

PALME MÖRDAD stod det över åtta spalter på Dagens Nyheters förstasida. Underrubriken var ”Skjuten av okänd man”. Det var som ett knytnävslag i magen och marken svajade till under mina fötter där jag stod utanför radhuset i norra Hässelby Villastad, eller Backlura som området också kallades. Det var välordnade rader av vinkelradhus byggda i början av sjuttiotalet. Tidigare hade detta varit landsbygd för stockholmarna och området hade varit känt för alla handelsträdgårdar samt för att före detta finansministern Gunnar Sträng hade gått i folkskolan i Lövsta. Men nu hade det alltså blivit förort och växthusen försvann lika fort som radhusen poppade upp. Vårat område var ett av de första som byggdes och jag mindes hur vår lilla familj stövlade omkring på en leråker och valde vilket hus vi ville ha. Fast det var inga hus där ännu, bara de grå betonggrunderna. Resten av huset skulle vi bygga själva. Jag mindes också långa dagar och kvällar i en liten byggarbetarbod på vår tomt där jag, min bror och mamma satt och försökte värma oss vid det lilla el-elementet medan pappa och morfar slet med takstolar och tvåtums spik ute i kylan. När det var dags att måla huset hade det bestämts att de färger man fick välja mellan var spenatgrön eller solrosgul. Det var inte förrän en bra bit in på nittiotalet som någon av grannarna gjorde revolt och målade om sitt hus i en helt annan färg. Jag tror att det var något så vågat som falurött.

View fullsize

Dagens Nyheters förstasida den 1 mars, 1986.

Jag var 19 år och stod nu alltså utanför familjens gula radhus en tidig och kall lördagsmorgon i mars. Den första mars 1986 för att vara exakt. Klockan var sju och jag var på väg till Arlanda för att flyga upp till Sundsvall, där skulle jag fotografera V-65 på Bergsåkers travbana för Einar Anderssons Pressbild (EAP). Det var en bildbyrå på Solvalla med ett 20-tal antställda som bevakade trav och jag hade fortsatt att jobba för dem på frilansbasis efter att min praktik där under fotoskolans sista termin var över i juni 1985. Jag hade alltså vid den här tidpunkten jobbat som frilansfotograf på heltid i mindre än ett år och hade ännu inte börjat jobba för dagstidningar. På väg till parkeringsplatsen hade jag stannat till vid brevlådan som jag snickrat i träslöjden några år tidigare. Den hade fått min träslöjdsmagister att bli så imponerad av min hyvlingsteknik att han gav mig en femma i betyg trots att jag egentligen är totalt ohändig. Det var tur att han inte såg den nu. Jag hade inte haft tid att fernissa locket innan terminen var slut och nu hade vatten och snö trängt in i det och locket såg för jävligt ut.  Jag hade tagit upp tidningen för en snabb titt på rubrikerna innan jag skulle köra ut till flygplatsen och när jag nu stod där med tidningen i min hand så insåg att det här var ett av de där tillfällena som man kommer minnas för resten av sitt liv. Speciellt vi som var för unga för att minnas månlandningar och Kennedymord. Det var också en märklig känsla att stå där ensam i den tysta, snötäckta radhusidyllen medan de flesta låg och sov och det fortfarande var några timmar kvar tills de skulle få den hemska nyheten om att Sveriges statsminister hade skjutits till döds på Sveavägen. Nyheten som för alltid skulle komma att förändra Sverige. Jag stoppade ner tidningen i brevlådan igen och bestämde mig för att mamma, Owe och syskonen skulle få vänta ett tag till innan de fick nyheten. När jag sedan med ett tomt kassettbandsfodral, skrapade frosten från rutorna på min silverfärgade Honda Civic av 1979 års modell så for tankarna igenom huvudet. Den dominerande känslan var att jag hade ingen som helst lust att ägna den här dagen åt att fotografera travhästar och jag kunde inte tänka mig att de skulle genomföra tävlingarna. Men eftersom jag hade lite ont om tid så bestämde jag mig trots allt för att köra ut till Arlanda och försöka ringa travbanan därifrån. Jag vred om startnyckeln och bilen startade till slut motvilligt. Bilradion hade typiskt nog blivit stulen några veckor tidigare så jag kunde inte få någon mer information om mordet medan jag körde den ganska tomma E4:an ut mot Arlanda (inga polisavspärrningar så långt ögat kunde nå). Tankarna fortsatte att irra i olika riktningar och en stark känsla av overklighet spred sig i mig. Jag tänkte tillbaka på kvällen innan och försökte räkna ut var jag hade varit när Palme blev skjuten. Jag, min bror Johnny och några kompisar hade varit på en konsert i söderförorten Västertorp på ett ställe som de kallade Lilla Marquee. Kompisarna Eas, Matte och Picko spelade i ett band som hette 1900 och som den här kvällen spelade förband till punklegenden Johan Johanssons nya band John Lenin. Jag hade tagit det lugnt med ölen eftersom jag skulle upp tidigt och jobba dagen efter och var på väg hem strax efter midnatt. När tunnelbanan stannade vid Hötorget var det fullt av poliser på perrongen och jag funderade lite över varför de var där. Jag gissade att det var något ungdomsbråk och kunde ju såklart inte i min vildaste fantasi ana att Sveriges statminister mindre än en timme innan hade blivit mördad bara några hundra meter därifrån.

Väl ute på flygplatsen körde jag in i parkeringsgaraget vid inrikesterminalen, lyfte den tunga kameraväskan ur baggageutrymmet och gick mot terminalen. Stämmningen i inrikeshallen var dämpad och ansiktena där speglade återhållsam chock. Jag sökte upp en telefonautomat och ringde travbanan i Bergsåker. Där informerade de mig om att de planerade att köra tävlingarna som planerat. Penningkåta idioter tänkte jag och gick och köpte kvällstidningarna. Eftersom jag inte hade något baggage att checka in så gick jag och satte mig i fiket för att senare checka in direkt vid gaten. Med frasig ostfralla och vit kaffemugg vid min sida skrek Expressens förstasida samma ord som jag en dryg halvtimme tidigare sett i DN, ”Palme Mördad”. Under rubriken fanns förutom en arkivbild av Olof Palme också en bild tagen genom rutan på en bil där sonen Joakim Palme sitter i baksätet och med allvarlig blick ser rakt in i kamerans lins medans han håller armen om mamma Lisbet som täcker för sitt annsikte med höger arm. Bilden var tagen när de återvänder hem från Sabbatsbergs sjukhus och underrubriken var ”Sverige sörjer med Lisbet”. Jag tog en tugga av den torra ostfrallan och tänkte på hur det kan vara möjligt att Sveriges statsminister blir skjuten på en gata mitt i city. En kvart innan flyget till Sundsvall skulle gå gick jag för att checka in. Det var en halvlång kö vid gaten och när jag nästan var framme så hörde jag något om att de var tvungna att minska antalet passagerare för att det var så många extra dagstidningar som hade lastats på planet. Det kan inte vara sant tänkte jag. Bara för att jag tog en fika och inte gick och checkade in direkt skulle jag missa flyget trots att jag hade en biljett? Jag gick fram och skällde på incheckningspersonalen. Jag sa att det var absurt att de prioterade tidningar framför bokade passagerare och att jag var tvungen att komma med den här flighten. Om det var min utskällning eller ren tur som gjorde det vet jag inte, men jag kom med planet som näst sista passagerare. Flera andra hade mindre tur och kom inte med.

View fullsize

Expressens förstasida den 1 mars, 1986. Jag höll på att missa flyget till Sundsvall för att de hade så många extra kvällstidningar att flyga upp dit vilket gjorde att planet blev för tungt och vissa av passagerarna var tvugna att ta nästa plan.

Vi landade utan några problem på Midlanda som den lilla flygplatsen strax utanför Sundsvall heter. Kylan slog emot mig med full kraft när flygplatsens automatiska skjutdörrarna öppnade sig. Jag kånkade kameraväskan över parkeringsplatsen och hittade min hyrda Saab 900 som de tack och lov hade varmkört. Jag hoppade snabbt in, vred på full värme, och körde de sex kilometrarna till travbanan. Väl där följde de vanliga rutinerna för en dag på travet. Jag tog mig till att börja med till måltornet på innerplan där jag kunde ställa kameraväskan samt värma mig mellan loppen. I tornet fanns också den lilla stege EAP hade på varje travbana och som användes till att stå på vid fotografering av målgången. Men det var ännu några timmar till första loppet och den tiden var det meningen att man skulle ta tighta bilder på hästarna när de värmde upp. Bilder som var bra att ha i arkivet hade jag fått lära mig. Första loppet började klockan 12.30 och rutinen var att man fotograferade målgången och prisutdelningen samt att man var beredd under loppet ifall det hände något spektakulärt, som till exempel en olycka. Normalt var det tio till tolv lopp en vanlig tävlingsdag. Till största del fotograferade vi med en så kallad ”dubbelkamera”. Det var två Nikon F2 med motorer som var fastskruvade på en stålskena bredvid varandra och ihopkopplade med en sladd som gjorde att när man tryckte på den ena kamerans avtryckare så tog även den andra kameran bilder. Anledningen till att vi fotografer tvingades jobba med detta otympliga monster var att EAP behövde både svart/vita bilder för dagstidningarna och färgbilder till vinnartavlorna. Det var således svart/vit film i den ena kameran och färgfilm i den andra. Nackdelen var ju att det blev väldigt tungt och svårjobbat, speciellt i vinnarcirkeln under prisutdelningen. Man var tvungen att först ställa in skärpan på den ena kameran innan man började ta bilder med den andra och det var lätt hänt att man missade en bra bild. Förutom dubbelkameran så hade man oftast ytterliggare en kamera hängande på axeln för att om möjligt ta lite mer journalistiska bilder med. Det var fullt upp med andra ord.

Loppen passerade revy på den vackert belägna travbanan i Bergsåker denna kalla lördag, om än med en något surrealistisk inraming. Istället för den glada ”chamapagnevalsen” som normalt dånar ur högtalarna när hästarna defilerar framför publiken inför starten så spelade man lågmäld sorgemusik. Mellan loppen sökte jag mig upp till spelhallen under läktaren där många av teve-apparaterna som man normalt kunde se oddsen och repriser av loppen på nu istället visade Sveriges Televisions minnesprogram om Olof Palme. Då, under några sekunder, hade jag tid att låta mordet krypa in i mitt medvetande igen och jag kände att det här var inte var jag ville vara. Det här var en dag då man ville vara hemma med sin familj. En dag man tillsammans skulle försöka förstå vad som hänt och ge varandra tröst. Men så var alltså inte fallet utan jag stod på en travbana i Norrland och snart var det var det dags för nästa lopp. Det var det femte och näst sista V65-loppet och eftersom distansen var tvåtusenetthundrafyrtio meter så startade de i början av målrakan. Jag gjorde som EAP:s chefsfotograf Claes Kärrstrand hade lärt mig att göra. Jag gick ut och ställde mig på stegen och var redo ifall det skulle hända någon olycka när hästarna kom in mot den första kurvan. Efter ett par omstarter var jag dock så stelfrusen att jag valde att gå in och värma mig i måltornet. Starten gick och den här gången lyckades de tydligen komma iväg utan att orsaka en omstart. När hästarna passerade måltornet kunde jag genom den immiga rutan se en våldsam krasch med minst fyra fem hästar inblandade. Fan också hann jag tänka innan jag grabbade tag i kamerorna och rusade ut. Synen som mötte mig var av totalt kaos. Kuskar och hästar låg huller om buller. En häst galloperade omkring med en bit av sulkyramen spetsad in i kroppen (den avlivades senare). Stjärnkusken Tommy Hanné i sin rödgula dräkt låg livlös mitt på banans mållinje. Jag sprang fram och tog bilder medans sjukvårdspersonal skyndade sig dit för att hjälpa honom. Efter ett tag satte han sig upp men ögonen var dimmiga och han såg helt borta ut. Jag fortsatte att fotografera men samtidigt som han bars in i en ambulans kom det fram en funktionär och sa åt mig att sluta fotografera. Oklart varför, men det dyker ofta upp självutnämnda ordningsmän som försöker hindra pressfotografer att göra sitt jobb i alla möjliga situationer. Senare skulle det visa sig att Tommy Hanné hade klarat sig undan med en kraftig hjärnskaking. Det såg mycket värre ut från början. Visserligen fick jag ganska okej bilder som mer än väl illustrerade olyckan men efteråt förbannade jag mig själv för att jag inte hade stått kvar på stegen utanför måltornet. Jag kunde inte låta bli att tänka på vilka billder jag hade missat. Om jag hade stått kvar så hade fått själva olyckan på bild, kanske med kuskar flygandes i luften. Efter den dagen så stod jag slaviskt och följde varenda start i varje travlopp jag fotograferade. Men det hände aldrig mer en sådan spektakulär olycka i min travfotokarriär och om det hände något så var det såklart i andra änden av banan. Man får antagligen bara EN sån chans som jag fick i Bergsåker och jag missade den. Jag vill såklart inte att det ska hända olyckor, men om det händer när jag är där så vill jag naturligvis ha så bra bilder av det som möjligt.

View fullsize

Tunnelgatan/Sevavägen: Platsen där Olof Palme sköts till döds fylldes snabbt av ett blomsterhav och sörjande människor. Jag tog bilden den 2 mars, 1986.

Framåt femtiden var det färdigtravat och folk drog sig hem till sina kojor och slott (eller kanske till vanliga hus). De flesta med färre kronor i plånboken och fler promille i kroppen. Jag sökte upp den mekaniska målkameran och dess operatör för att få de officiella målfotofilmerna och ta med dem till Stockholm för kopiering och leverens till dagstidningarna. För de flesta på travbanan närmade sig dagen nu sitt slut men för mig återstod en kväll i EAP:s mörkrum på Solvalla. Jag hoppade in i hyrbilen och körde ganska fort för att inte missa flyget som gick vid sextiden. På flygplatsen i Sundsvall stod det beväpnade poliser vid incheckning och kollade alla passagerare som skulle flyga. Jag tyckte det var lite konstigt att de kollade oss när vi skulle flyga till Arlanda och inte när jag flög från Stockholm tidigare på dagen. Det borde ju rimligen ha varit mer kontroll åt andra hållet. Men så här efteråt vet vi ju att det var mycket som kunde ha gjorts annorlunda av polisen timmarna och dagarna efter Palmemordet.

Tillbaka på Arlanda klev jag in i min lilla bil i det forfarande lika tomma parkeringsgaraget och styrde mot Solvalla. En halvtimme senare stod jag vid sidoingången till Travsportens Hus och tog mig igenom ett par automatiska säkerhetskontroller med mitt magnetremsekort. När jag klev in på EAP:s kontor på tredje våningen kunde jag höra att den svart/vita framkallningsmaskinens timer hade fungerat och att den stod där och brummade för sig själv i det annars tysta rummet med fönster som vette ut mot den tomma och mörka travbanan. Nu var det bråttom att först få iväg bilder till morgontidningarna och jag matade in rullarna i maskinen. Medans jag väntade på att de skulle komma ut i den andra änden så ringde jag till Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter samt några av de större lokaltidningarna och frågade om de ville ha några bilder från dagens trav. Till min stora förvåning så ville de ha bilder av krashen. Jag trodde inte tidningarna skulle ha plats för något annat än mordet på Olof Palme men det hade de tydligen. Vartefter rullarna kom ut så slängde jag upp de på ljusborden och markerade de bra bilderna med en svart tuchpenna i kanten på negativen som jag sen kopierade i mörkrummet på en av förstoringsapparaterna av det välkända märket Focomat. Jag valde den äldre modellen som jag tyckte var bättre än den nya. När kopiorna, efter några försök, var tillräckligt bra skyndade jag till den andra änden av rummet. Där skrev jag bildtexter på en skrivmaskin som jag klistrade på bildernas kant vartefter jag fäste de på den blanka trumman i telefotosändaren. Bilden snurrade sedan runt i sändaren ackompanjerat av det karistiska pipljudet. Jag väntade tålmodigt de minuter de tog för en bild att sändas till respektive tidning. Efter att ha skickat ett par bilder till morgontidningarna så fortsatte jag att kopiera svart/vita bilder till kvällstidningarna samt till diverse travpublikationer. Färgrullarna tog Arne i färglabbet hand om på måndag morgon. De bilderna var i första hand för vinnartavlorna till hästägarna. Vid elvatiden var jag färdig med kopieringen och jag hade tre bildkuvert i ena handen när jag lämnade Solvalla. Det första kuvertet levererade jag i brevlådan vid Trav och Galopp Ronden som hade sin redaktion i Bromma. De andra två kuverten var till Aftonbladet och Expressen. Jag bestämde mig för att lämna till Aftonbladet först så jag körde Sveavägen mot city. Jag stannade till vid Tunnelgatan och såg svarta skuggor med allvarliga ansikten samlade runt det berg av röda rosor som under dagen hade växt upp på platsen där Olof Palme knappt 24 timmar tidigare hade blivit skjuten. Efter att ha tagit in den scenen under några minuter fortsatte jag mot Aftonbladet och ringde på porttelefonen vid entrén i den anrika tidningsbyggnaden som låg i de gamla klassiska Klara kvarteren. Det som en gång i tiden hade varit centrum för Stockholms tidningsvärld. Nu var det bara Aftonbladet som var kvar där. En vaktmästare kom ner och hämtade bilderna och samma procedur upprepade sig på Expressen i Marieberg.

View fullsize

15 mars, 1986. Olof Palmes kista passerar Sergels Torg på väg till Stockholms Stadshus. Jag var inte där på uppdrag utan åkte in till stan med min bror Johnny för att vi kände att vi behövde vara där. Vi stod i många timmar och frös innan kortegen kom.

Jag körde sedan Tranebergsbron över det svarta vattnet och forsatte väster ut på Bergslagsvägen mot Hässelby. Efter att ha parkerat och låst bilen stod jag stilla på den tomma vändplanen där jag så ofta i min barndom hade spelat landhockey med Robban, Micke, Johnny och alla de andra. På andra sidan vägen såg jag backen, stor då men liten nu, som vi som barn hade åkt pulka och snowracer i. Långa dagar och kvällar av lek som nu verkade så fjärran. Men när jag slöt ögonen kunde jag se mig själv som barn, med rödfrusna kinder och blöta lovikavantar, på väg hem i mörkret med snowracern på släp. Jag blickade upp mot den mörka himlen där stjärnorna gnistrade ovan mig och fick för ett ögonblick kosmisk svindel. Jag stod där ett tag och funderade på meningen med allt tills jag hörde någon komma bortifrån garagelängorna. Då gick jag hem till radhuset som jag växt upp i och som jag snart skulle flytta ifrån för att lämna barn- och ungdomen bakom mig för alltid. Huset var nu mörkt och tyst. Liksom när jag hade lämnat det tidigt på morgonen låg nu alla återigen och sov.  Det var först när jag utmattad sjönk ner på sängen i mitt gamla pojkrum efter en lång dag med jobbstress som verkligheten hann ikapp mig. Joe Strummer och John Lennon stirrade tysta på mig från varsin vägg när jag låg där och tänkte på mordet och på hur ofattbart det var och på vad som kommer att hända med Sverige nu. Jag kände sorgen och ovissheten som en stor klump i magen.

När jag nu trettio år senare ser tillbaka på Palme-mordet kan jag inte låta bli att tänka att det var något som brast den där kalla vinternatten i landet Sverige. Det var mer än ett människoliv som släcktes, något gick sönder och blev aldrig lagat

Jackpot för Trump i Las Vegas

Jag sitter på en flight från Los Angeles till New York och skriver dessa rader. Vi flyger in i natten med soldnegången som en glödande vägg bakom oss. Upgraderad. Det höjer ju alltid humöret de få gånger det sker.

Efter South Carolina drog vi direkt till Las Vegas, Nevada där republikanerna skulle ha sitt nomineringsval, eller caucus som de kallar det (och sedan reste vi till LA för ett helt annat jobb). Jo jag vet, det blir mer Trump än Hillary/Sanders här på bloggen just nu och man kan säga mycket om Donald Trump. Verkligen. Men det är svårt att ignorera hans framfart.

Det finns en slogan som säger “What happens in Vegas stays in Vegas”. Men Trumps seger i Las Vegas och Nevada med hela 45 procent mot närmsta konkurent, Marco Rubio, på 22 procent betyder det motasatta. Han går mycket stärkt vidare till den så kallade Super Tuesday som är nu på tisdag med val i hela 15 delstater. Och, vilket mycket tyder på nu, skulle han vinna en majoritet av dem, och kanske till och med viktiga Texas som ju är Ted Cruz hemstat och som han är senator för, ja då tror jag bara politiska manövrar av det republikanska partiet, som ju inte är specielltet entusiatiska över Trump, eller Trump själv kan stoppa hans väg till att bli presidentkandidat för Republikanerna.

På tisdagskvällen var vi på ett valmöte med Marco Rubio, partielitens hopp nu när Jeb Bush har drgit sig ur, på Texas Station som är ett slitet 80-tals kasino en bra bit från centrala Vegas. Där i ett ballroom hade flera hundra, kanske runt tusen, supportrar mött upp och de fick sedan se den gamla pojkbandsstjärnan från New Kids on the Block, Donnie Wahlberg, introducera och utala sitt stöd för senatorn från Florida. Känns kanske inte riktigt som det är just det som kommer att vara det som gör att Rubio vinner över Trump. Men det verkade ändå som att hans kampanj försökte utstråla självsäkerhet med lösenordet till det trådlösa internetet för media som var “President”.

View fullsize

Marco Rubio på kasinot Texas Station. I bakgrunden (tvåa från höger) syns före detta pojkbandsstjärnan Donnie Wahlberg från New Kids on the Block som uttalade sitt stöd för Rubio den här kvällen. Men det blev aldrig något "photo-op" med dem tillsammans. Kanske var det ingen slump.

Kvällen efter var vi på ett valmöte med Donald Trump på South Point Casino, också ett mindre glamoröst kasino än de på den så kallade strippen, men valmötet var på en halvstor arena dit kön ringlade sig mycket lång innan och publiksiffran uppskattades till 10.000. Viss skillnad mot Rubio. Det här var det valmöte som Trump sa att han ville “punch him in the face” om en “demonstrant” som blev utkastad. Det enda “demonstranten” sa lite halvhögt innan han blev utkastad var “vad är ditt alternativ?” om den allmänna sjukförsäkring som Obama har infört och som Trump (liksom alla republikanska presidentkandidater) vill avskaffa. Tänk om någon annan presidentkandidat hade sagt det. Ja, tänk om Hillary hade sagt det. Vilket liv det hade blivit.

View fullsize

Donald Trump gör entré på South Point Arena inför tusentals supportrar kvällen innan valet i Nevada.

Nästa kväll hade Trump sin valvaka i ett ballroom på Treasure Island Resort & Casino som visserligen ligger på strippen (inte långt ifrån hans eget hotell, som konstigt nog inte har något kasion) men som är ett av de mer passé speltemplena där. Dom brukar ha “sjörövar-shower” i en konstgjord liten sjö med sjörövarskepp framför kasinot. Men dom där “tema-hotellens” tid är förbi och själva bodde vi i den nya delen av Las Vegas Strip som kallas CityCenter som har fyra hotell utan något som helst tema mer än väldigt futuristisk arkitektur. Vdara Hotel som vi bodde på har inte ens något casino och det är ett av mina favorithotell i USA. Väldigt fint men i alla fall den här gången ganska mycket billigare än till exempel det sunkiga Quality Inn vi bodde på i Iowa under valet där förra månaden (hotell i Las Vegas är ofta inte så jättedyra). Också bra med att bevaka val i Las Vegas är att det är inga problem att äta middag väldigt sent när man väl är klar med att sända kvällens bilder närmare midnatt. Många restauranger stänger sent och det finns till och med de som har öppet dygnet runt.

View fullsize

Utsikt från mitt hotellrum på Vdara. Till vänster syns The Aria Resort & Casino som också är en del av det nybyggda CityCenter-området.

Trumps valvaka då? (Jag tappar tråden här…) En snabb sammanfattning: Folk köade i två och en halv timme innan de blev insläppta sedan var det ytterliggare två timmars väntan innan Trump kom upp på scenen och höll sitt cirka fem minuter långa segertal. Hans två söner stod på varsinn sida om Trump men såg faktiskt inte så väldigt entusiatiska ut. Och ibland får jag känslan av att Trump-supportrarna inte är så mycket för detaljer. “Sedan 11 september 2001 är jag väldigt skeptiskt till folk i turban. Det är ju naturligt” sa till exempel en ung kille från Texas till en äldre kvinna. Och efter talet frågade jag en medelålders man från Las Vegas som hade röstat på Donald om han inte ville ha lite mer detaljer från Trump om hur han planerar att genomföra alla sina förslag, “Nej, vi behöver inga detaljer, det är bättre bättre utan detlajer så länge man litar på den som är president”.

I övrigt så fick jag efter lite krigande en mycket bättre position att fotografera ifrån än i South Carolina så jag slapp iPhones och valplakat som skymde sikten.

View fullsize

Donald Trump precis innan han håller sitt segertal på Treasure Island Resort & Casino.

View fullsize

Trumps hotell i Las Vegas har inget kasion. Till höger är Treasure Island Resort & Casino där han hade sin valvaka och till vänster syns kasinohotellet Wynn vars ägare Steve Wynn var på Trumps segertal. Trump sa att han och Wynn brukade bråka om vem som hade det finaste hotellet.

Efter åtta långa och intensiva dagar på resa ska det nu bli skönt med ett par dagars vila i New York innan det är dags att dra i väg på Super Tuesday. Frågan är bara till vilken av de femton staterna som har val vi ska dra till. Återkommer med rapport.

Barbecue och politik

Efter att från en Starbucks ha sänt bilder och text till det reportaget från de olika kandidaternas kampanjhögkvarter i Columbia som jag skrev om i förra blogginlägget begav vi oss norrut för att bevaka ett valmöte med Ted Cruz. Det var en två timmar bilresa till restaurangen Mutts BBQ där han skulle hålla ett tal klockan tre på eftermiddagen. Vi sladdade in på parkeringsplatsen (som visade sig vara full och vi fick parkera på landsvägen istället) fem minuter i tre. Teds kampanjbuss stod parkerad alldeles framför restaurangen. En relativt stor grupp reportar och fotografer utanför bussen vittnade om att presidentkandidaten fortfarande var inne i den. En medarbetare till Cruz gjorde flera fruktlösa försök att få in det samlade pressuppbådet i restaurangen innan Cruz kom ut ur bussen. “Jag ska se till att ni får bra platser om ni går in nu” försökte han. Ingen nappade på erbjudandet. Anledningen var att de ville försöka få en reaktion från Cruz på Donalds Trumps bråk med påven som var dagens stora nyhet. En kampanjmedarbetare bröt till och med av grenar på ett litet träd för att hans chef skulle kunna ta en smidig genväg in till restaurangen utan att behöva gå förbi journalisterna. Cruz stegade trots det fram till mikrofonerna men sa bara att han inte ville lägga sig i det heliga bråket. Sedan gick han med raska steg mot ingången till restaurangen. 

En presidentkandidat i rörelse har flera lager av folk runtomkring sig. Medarbetare närmast sedan supportar och vi i media som ofta måste gå baklänges för att kunna utföra våra jobb. Då och då går någon fotograf in i en lyktstolpe till allas glädje. Det hela har en speciell rytm och som fotograf måste man ligga steget före, se till att få en bra position ta några bilder och sedan springa lite före igen för en ny position. Jag har med åren blivit relativt van att hantera detta och framför allt har jag lärt mig att det är bra att komma in i genom dörröppningar INNAN kandidaten, annars riskerar man att hamna i en lång kö för att ens komma in och missa många eventuellt bra bilder. Så precis i den tiondels sekund som jag kände en hand på min axel som ville knuffa mig åt sidan tog jag ett par snabba steg in genom dörren till Mutts BBQ ett par meter före Cruz. Där i den ganska lilla lokalen var det fullpackat av folk och jag tog plats i den hörna där Cruz skulle hålla talet ifrån. Det visade sig att det vara bara jag och två andra fotografer som klarat att ta sig in. Alla de andra fotograferna blev inte insläppta för det var för fullt i lokalen. (Längst bak i rummet stod dock ett antal TV-kameror på stativ som varit på plats sedan tidigare).

View fullsize

Ted Cruz p[ Mutts BBQ.

Sedan att det inte blev lika bra bilder som den gången jag och reporter Mosveen för fyra år sedan var på en barbecue restaurang i Memphis, Tennesse där den lika konservativa presidentkandidaten Rick Santorum faktiskt satte sig och åt revbensspjäll efter sitt tal gjorde inte så mycket. Det var trots allt en seger i den många gånger ganska stressiga och ibland lite frustrerande tillvaron på den så kallade campaign trailen (och tro mig, det har blivit en del förlorade slag genom åren också).

Till skillnad från kollegan på en svensk tidning så hade vi inte varit på plats flera timmar innan och haft möjligheten att inta en enligt uppgift väldigt god lunch på nämnda etablissemang. Så när vi satte oss i bilen vid 17-tiden för att köra de två timmarna tillbaka till Columbia var vi ganska hungriga. Vi stannade på en bensinstation för att köpa något snabbt att äta. Kanske en påse chips eller om vi hade tur, en varmkorv. Men är man i södern så är man och såklart sålde de barbecue-sandwichar där. Säkert inte i klass med Mutts BBQ men ändå, man får glädja sig åt det lilla och den pulled chicken sandwich jag åt i bilen sedan var helt ok. Kvällen ägnades åt att redigera Cruz-bilderna på hotellrummet och att se CNN:s townhall med Kasich, Bush och Trump på TV.

Väckarklockan ringde klockan halv sex på fredagsmorgonen. Snabb dusch och snabb frukost sedan köra bil i två timmar till Spartanburg där Jeb Bush på morgonen skulle hålla ett valmöte tillsammans med sin 90-åriga mamma, Barbara, på Wade's Restaurant som låg på en parkeringsplats vid ett köpcentrum (det är många valmöten på restauranger etc - så kallad “retail politics” - där kandidaterna kommer nära väljarna som får ställa frågor och skaka hand). Det var ett relativt litet pressuppbåd på plats och som stillbildsfotograf kunde man röra sig helt fritt och ett tag satt jag på golvet en halvmeter framför Bush när han talade. Efteråt fick reporter Marianne ett litet prat med Bush. När han hörde att vi var från Norge ville han helst av allt prata om den norsk-amerikanska TV-serien Lillyhammer som visade sig vara hans favoritserie. En dag senare drog han sig ur presidentvalet och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom. Utan att lägga någon som helst politisk värdering i det så verkar han vara en hygglig kille och kanske lite för snäll för att ge sig in en sådan tuff kampsport som ett amerikanskt presidentval ändå är. En närliggande Starbucks fick, som så ofta, fungera som arbetsplats för att redigera bilder och skriva text. Flera andra reportar och fotografer som varit på valmötet satt också där och sände sitt material.

View fullsize

Jeb och Barbara Bush på Wade's Restaurant.

Middag sedan i baren på vårt motorvägshotell. Det var relativt tomt. Bredvid mig satte sig en man i 60-års åldern med mustasch. En TV-reporter skulle det visa sig. Han beställde in en dry martini och drack den ganska snabbt varefter han beställde in en till. När hans kollega, den något yngre fotografen, kom och sa att han tyckte att de skulle åka downtown och äta sa mustach-mannen att “gör gärna det du men jag tänker stanna här”. Så fotografen satte sig ned och beställde kvällens enda öl. TV-reportern började med att förklara, i en något mästrande ton, hela primärvals-processen för fotografen som visade sig vare ganska oerfaren (fast själv hade han inte järnkoll heller då han sa att det var 8-9 kandidater kvar på den republikanska sidan när det i själva verket var sex). De beställde mat och reportern ett glas rött samtidigt som han började snacka skit om diverse kollegor för att sedan övergå till bittra haranger om brist på uppskattning från sina chefer för det fantastiska jobb han trots allt gjorde ute på fältet. Han började alltmer påminna om Bill Murrays rollfigur som TV-reportern som varje morgon vaknar upp till samma dag och samma trista uppdrag i den fantastiska komedin Groundhog Day (Som heter Lördag hela veckan på svenska). Det finns kanske till och med de som skulle likna amerikansk valbevakning med just Groundhog Day. Men vi slipper åtminstone Ned Ryerson

Just som min capellini primavera kom in så började baren sakta men säkert fyllas upp av militärer i sina bästa permis-uniformer med fruar och flickvänner i eleganta långklänningar. De verkade ha varit på någon slags tillställning innan och var alla mer än salongsberusade. Mycket mer. Men det hindrade dem inte från att beställa in shot efter shot som om det var första kvällen på månader de fick vara ute och festa. Vilket det visade sig vara berättade en av dem för mig när han beställde in en runda till bredvid mig i baren. Närmare bestämt nio veckor. Han förklarade att de alla var “drill sergeants” på en militärbas i närheten. Några minuter tidigare hade jag hört hur han berättade för några yngre kollegor om hur han hade blivit skjuten med tre kulor i både armen och benet i Afghanistan. Inte helt utan stolhet i rösten. Pastan var bra. TV-reportern malde på och fotografen sneglade mot utgången. Jag gick upp och la mig.

Lördag var valdagen och då är det inga valmöten på dagen så vi kunde ta lite sovmorgon. Efter frukost gjorde vi ett reportage som jag nog skriver mer om här senare (inte publicerat ännu). Efter det körde vi åter upp mot Spartanburg där Donald Trump skulle ha sitt election night party på ett Marriott hotell. Där var stämningen hög i lobbyn där folk hade börjat köa föra att komma in i den väldigt stora fest/konferens-sal där valvakan skulle hållas. Och som vanligt hade företagsamma försäljare av Trump t-shirts och knappar satt upp butik vid ingången. En storsäljare var en T-shirt med texten “Bomb the shit out of ISIS”.

Lokalen fylldes upp snabbt och jag bestämde mig för att försöka ta mig så lång fram som möjligt i publikhavet. Jag tog mig nästan längst fram men när jag var fyra rader från avspärrningen som skilde publiken från scenen kunde jag inte ta mig längre fram. För mycket folk och när väl Trump kom in för att hålla sitt segertal var det inte helt lätt at ta bilder mellan valplakaten som många av supportrarna höll upp och kameramobilerna som resten höll över sina huvuden för att ta bilder av mannen de hoppas ska bli USA:s nästa president. Det slipper man ju till viss grad om man står längre bak med långt teleobjektiv. Men blir ju mer närhet i bilderna om man kan få till det där framme.

View fullsize

Donald Trump på sin valvaka i Spartanburg, South Carolina.

Sände snabbt hem bilder till redaktionen och körde sedan 1,5 timme tillbaka till hotellet. Precis som vi gick in i lobbyn vid midnatt kom en stor turistbuss och ett stort antal journalister strömmade ut för att checka in på hotellet. Det visade sig var den grupp journalister som reser med Bernie Sanders och som nu precis hade kommit in från Nevada där han tidigare på dagen hade förlorat nomineringsvalet knappt mot Hillary Clinton (Demokraterna hade val i Nevada samma dag som Republikanerna hade sitt i South Carolina)

Tidig väckning söndag morgon efter tre timmars sömn för att köra till flygplatsen för flight via Chicago till Las Vegas för Republikanernas primärval i Nevada som är i morgon tisdag. När vi körde ut från hotellparkeringen såg vi Bernie Sanders “turnébuss”  stå parkerad där, så han hade med all säkerhet också checkat in på samma hotell kvällen innan. Men jag är också ganska säker att han inte åkte buss från Nevada.. (Demokraternas primärval i South Carolina är på lördag.)

Presidentkampanjer i South Carolina

Nu har vi rest ner till South Carolina för att bevaka det republikanska primärvalet här på lördag (Demokraterna har primärval i Nevada samma dag). Härligt att komma till en stat med mildare väder än Iowa och New Hampshire. Det känns som vår här.

I dag var jag och reporter Marianne Vikås runt till fyra olika kampanjhögkvarter här i delstatens huvudstad, Columbia. Tanken var att vi skulle göra ett reportage om de som jobbar frivilligt för presidentkandidaterna. Bemötandet var minst sagt olika. Vi började morgonen på Donald Trumps högkvarter där dörren var låst och när de väl kom och öppnade så sa de bara att de inte kunde prata med oss. På väg därifrån tog jag några bilder av byggnaden och då skickade de ut en 17-årig praktikant i för stor kostym som sa att jag inte fick fotografera huset. 

View fullsize

Sedan drog vi till Jeb Bush-kampanjen och där stod en liten flicka i 8-års åldern i en Jeb T-Shirt och öppnade dörren, hälsade oss välkomna och frågade om vi ville ha vatten. (Barnarbete!?) Sedan kom någon slags chef och sa att vi inte kunde intervjua någon där men att jag fick ta ett par bilder av de frivilliga kampanjarbetarna som ringde väljare. Efter fem minuter sa hon att det räckte med bilder.

View fullsize

Några hundra meter därifrån låg Marco Rubios högkvarter i en gammal nedlagd flaggfabrik. Där blev vi väl mottagna och fick fotografera hur mycket vi ville samt intervjua en av dem utvald kampanjarbetare. Han hade kört ner från Washington DC, där han är advokat, för att (utan betalning) hjälpa Rubio att vinna valet i South Carolina. 

View fullsize

Vidare till Ted Cruz kampanjhögkvraret (som var det minsta) i en tom butikslokal som var fullpackad av frivilliga med telefonlurar i händerna. Där var de ansvariga mer välkomnande än någon än de andra kampanjerna, vi fick ta hur mycket bilder som helst och prata vem vi ville. Vi intervjuade bland annat en äldre man som kommit från Alabama för att hjälpa till. 

Jag lägger såklart inga politiska värderingar i det här men till slut fick vi ihop ett reportage (publicerat i dagens Verdens Gang) och det var inte Donald Trump-kampanjens förtjänst.

För övrigt verkar det som att de äter nyttigare på Ted Cruz kampanjhögkvarter än på Marco Rubios.

View fullsize

Pizzakartonger utanför Marco Rubios högkvarter..

View fullsize

..medan sallad serveras på Ted Cruz högkvarter.