2017 - 12 bilder, 12 historier

Ännu ett händelserikt år har passerat och här är några av bilderna jag tog för Verdens Gang under 2017 (en från varje månad). 

Chicago, Illinois - 10 januari, 2017

Barack Obama kommer in på scenen för att hålla sitt sista tal som president. Det hålls i ett convention center som bara ligger ett stenkast från den park där han höll segertalet efter att ha vunnit presidentvalet i november 2008. Jag var där även då och mycket har hänt sedan dess. Personligen är jag på en mycket bättre plats i livet än då. Många skulle antagligen säga att landet USA inte är det.

Efter att ha landat i Chicago glömde jag irriterande nog en av mina två kameror (med ett 16-35 mm objektiv) på planet så jag hade bara en kamera under talet. Lite bökigt att skifta objektiv hela tiden, men det funkade. Tyvärr lyckades jag aldrig lokalisera kameran i efterhand.

Det här var min sista jobbresa innan vår son Lucas föddes i New York 11 dagar senare, dagen efter Donald Trump svors in som USA:s 45:e president. Ett par dagar som förändrade mycket. Både för oss personligen och för världen i stort.

Nogales, Arizona – 20 februari, 2017

På söndagar möts familjer, par och vänner som av en eller annan anledning inte kan resa mellan USA och Mexiko vid det gränsstaket som går rakt igenom den lilla staden Nogales. Reporter Marianne Vikås och jag intervjuade flera av dem men just det här paret ville inte bli intervjuade, de sa dock okej till att bli fotograferade. När jag nu nästan ett år senare går igenom bilderna är det den som fastnar. Den får mig att tänka på Ebba Gröns låt Die Mauer där Joakim Thåström sjunger : ”En dag så stod, så stod den bara där, en mur mellan mej och den jag hade kär”. Den texten handlar om Berlinmuren men den kunde lika gärna beskriva gränsen i Nogales. Vi är alla människor och de allra flesta av oss vill bara leva våra liv med de vi älskar. Oavsett var vi kommer ifrån.

Jag har varit i Nogales flera gånger. Vid ett tillfälle intervjuade reporter Eirik Mosveen och jag mormodern till en mexikansk tonåring som hade blivit skjuten till döds av amerikansk Border patrol genom gränsstaketet. De hävdade att han var med i en grupp som kastade sten på dem, andra säger att han bara råkade gå förbi när andra kastade sten. Oavsett så tycker nog de flesta att det var övervåld. 

Glen Carbon, Illinois – 7 mars, 2017

Långt innan #metoo blev ett fenomen hade gymnastik-sporten redan påbörjat sitt uppgör med sexuella övergrepp. Men det kom inte från toppen av gymnastikförbundet eller klubbarna utan från de unga tjejerna som till slut vågade säga ifrån. Reporter Marianne Vikås och jag träffade en av dem, Becca Seaborn i hennes hem där hon bor med sin man och sin unga dotter. Hon blev som ung gymnast i många år utsatt för övergrepp av sin tränare. Efter att hon tagit mod till sig och berättat om det så blev han åtalad och avtjänar nu ett 36-årigt fängelsestraff. Det var verkligen ett privilegium att få spendera några timmar med Becca och hennes familj. Hon är en otroligt stark ung kvinna som tog sig tid att berätta om sin historia för oss.

Dagen började för övrigt ganska tidigt med taxi hemifrån kl. 06:00 till Newark-flygplatsen för en 08:25-flight till St. Louis, Missouri. Därifrån körde vi hyrbilen i en halvtimme till Glen Carbon i grannstaten Illinois för att träffa Becca. När vi var klara körde vi tillbaka till St. Louis och flög hem igen. Klockan halv åtta på kvällen var jag hemma i lägenheten igen. Med så många hotellnätter på ett år är det skönt att ibland kunna komma hem samma dag

Washington D.C. - 12 april, 2017

NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg besöker USA:s president Donald Trump i Vita huset. Det var inte första gången jag var i Ovala rummet och fotograferade så jag visste att man oftast inte får mycket tid på sig där inne och att det därför är viktigt att få en bra position direkt när du kommer in. Men det är lättare sagt än gjort då de fotografer som bevakar Vita huset varje dag för de stora amerikanska tidningarna och nyhetsbyråerna i sista stund helt sonika kommer och ställer sig först i den kön vi besökande fotografer stått och köat länge i. Det handlar väl om tradition och ”earn your stripes” gissar jag men ändå irriterande. Så de får de bästa platserna men för det mesta lyckas jag ändå komma in Ovala rummet snabbt och få en hyfsat bra plats. Väl inne har man ofta bara någon minut på sig (50 sekunder i det här fallet) så det finns inte tid att byta objektiv eller fibbla med exponeringsinställningar. Det gäller att ha allt det klart när man småspringer in i världens maktcentrum och du är lite för stressad för att riktigt hinna ta in de historiska omgivningarna.

Reportrarna som var med mig hade flugit in från Oslo. Det var den politiska reportern Alf Bjarne Johnsen och ledarskribenten Fritjof Jacobsen. En kul detalj är att Alf Bjarne var VG:s New York-korrespondent när jag flyttade till New York 1997. Vi träffades då på en skandinavisk journalistfest i New York och jag gav honom mitt visitkort. Jag hade aldrig jobbat för VG tidigare men han anlitade mig flera gånger och hade jag inte träffat honom då hade jag nog inte varit VG:s USA-fotograf i dag (men jobbade dock fem år som Expressens USA-fotograf mellan det mötet och tills jag blev VG:s fotograf). Livet är fyllt av tillfälligheter som ibland kan få avgörande betydelse.

New York City - 4 maj, 2017

Donald Trump kommer hem till New York för första gången sedan han blev president och möts av demonstranter som står vid West Side Highway och hangarfartyget Intrepid där han ska närvara vid ett evenemang. Massivt polispådrag och stor medianärvaro när Trump svischar förbi i sin limousine. Trots att (eller kanske just därför) New York är Trumps hemstad så är det nog den stad i USA som han är minst omtyckt i. Demonstranten här på bilden verkar mena att Steve Bannon styr Trump och så kanske det var då, men numera är de ju fiender.

Detta var det sista jobb jag gjorde med reporter Marianne Vikås innan hon flyttade tillbaka till Norge efter tre år som VG:s USA-korrespondent. Det var tre hektiska och roliga år som vi jobbade ihop och som ju bland annat inkluderade över ett års bevakning av presidentvalet som Donald Trump till slut vann. Vemodigt att ta farväl såklart men också kul att snart få lära känna en ny korrespondent.   

Tucson, Arizona - 30 juni, 2017

För den här mannen ledde drömmen om ett bättre liv till bårhuset i Tucson. Han är en av många odokumenterade invandrare som mist sitt liv i den heta öknen vid gränsen mellan USA och Mexiko. I ett stort kylrum strax intill ligger kropparna som hittats snabbare efter dödstillfället. I ett annat litet rum förvaras deras ägodelar. Plånböcker, nycklar, bilder av barn. Vardagliga saker som påminner om att de var vanliga människor med nära och kära, med drömmar och planer. Människor som haft oturen att födas i ett fattigt och korrupt land och som var beredda att riskera sina liv för att ge sina familjer ett bättre liv.

Lukten av död biter sig kvar efter att vi har lämnat bårhuset när jag och reporter Erlend Skevik kör de dryga sex timmarna upp till Las Vegas för ett annat reportage. Det första jag gör efter att ha checkat in på hotellet där är att lämna in kläderna jag bär på tvätt och tar sedan en lång dusch.

Los Angeles, California – 16 juli, 2017

Skid Row i downtown Los Angeles är utan någon som helst tvekan det värsta område jag någonsin besökt i USA. Det är som att kliva in i en Mad Max-films deprimerande vision om hur framtiden kan komma att se ut. Men det är på riktigt och det är nu.  Skid Row är ett ganska stort område där de hemlösa håller till. De bor där, på trottoarerna. Ofta i tält. Det finns också ett antal härbärgen i området.  De hemlösa är överallt, hundratals eller snarare tusentals.

Jag kommer dit tidigt på morgonen. Ljuset är fint och jag ser bilder överallt men det här är inte en plats där jag varken vill eller kan börja fotografera direkt. Den måste kännas in, du måste börja prata med folk först. Du måste visa respekt och låta dem veta vem du är och varför du är där innan du lyfter kameran.

Jag har varit här en gång tidigare, för drygt tio år sedan med reporter Kim Riseth. Det var jävligt då och det är om möjligt ännu jävligare nu. Anledningen att jag och reporter Erlend Skevik besöker området igen är att antalet hemlösa i Los Angeles har ökat med 23 procent på ett år och nu är det totalt närmare 60 000 hemlösa där.

Mannen på bilden sa ”OK, du kan ta en bild, men bara en”. Så jag tog bara en exponering.

Memphis, Tennessee – 12 augusti, 2017

Varje år i augusti samlas Elvis-fans från hela världen i Memphis för Elvis week som sammanfaller med hans dödsdag. Eftersom det var 40 år sedan han dog så det var extra mycket besökare och evenemang så jag och reporter Jostein Matre (VG:s Washington DC-korresponent) drog dit för att rapportera om det. Det är fascinerande att se hur populär Elvis Presley fortfarande är och hur passionerade hans fans kärlek till honom är. På bilden syns Elvis-imitatörerna Luiz och Fabiano Feltrin (farbror - brorson) från Brasilien som för första gången besöker Memphis. De värmer upp backstage innan de ska delta i en Elvis Tribute Artist Contest på en teater på klassiska Beale Street.

Det var för dyrt att bo på klassiska Peabody Hotel just den här veckan men vi hittade ett Holiday Inn precis bredvid så när arbetsdagen var slut var det nära att gå över och ta en drink i den klassiska och vackra lobbybaren i Peabody. Ett måste när man är i Memphis. För övrigt samma lobby som jag femton år tidigare, tillsammans med reporter Roy Freddy Andersen, tog en paparazzi-bild av det nygifta paret Lisa Marie Presley och Nicolas Cage i. Men det är en helt annan story..

Cúcuta, Colombia – 27 september, 2017

Edvard och Franc med dottern Arantza (3) passerar gränsen mellan Venezuela och Colombia. De ska emigrera till Chile. Cirka 25 000 personer kommer till Colombia från Venezuela  varje dag här på Simón Bolivar-bron. Många av dem kommer över dagen för att köpa matvaror och medicin som är svårt att få tag på och alltför dyrt i Venezuela medan andra emigrerar till Colombia och andra sydamerikanska länder för att de inte ser någon framtid i Venezuela på grund av inflationen och den politiska situationen. För bara några år sedan, när Colombia plågades av drogkarteller och gerillakrig och Venezuela istället var ett relativt väl fungerande land, gick flyktingströmmen åt det andra hållet.

Jag och VG:s nya New York-korrespondent Robert Simsø hade jobbat dagen innan i Bogota och flög sedan till Cúcuta på kvällen. På grund av flygstrejk (där inte alla, men många flighter ställdes in) i Colombia kunde vi dock inte få med oss den väldigt duktiga fixaren/tolken som hjälpte oss i Bogota. Han kunde visserligen komma med samma plan som oss till Cúcuta, men tillbaka kunde han inte bli bokad förrän tre dagar senare så det var inte aktuellt. Istället lyckades vi i sista stund, via hotellet, få tag på en lokal kille som kunde hjälpa oss och han var helt okej att jobba med. Man är ju väldigt beroende av att ha en bra fixare i länder som dessa och jag har genom åren varit med om några skräckexempel där jobbet blir lidande på grund av detta. Inte så den här gången, tvärtom.

Las Vegas, Nevada – 3 oktober, 2017

Ännu en masskjutning att kasta sig på ett plan till för att rapportera om. Den här gången var det 58 konsertbesökare som blev ihjälskjutna av en galning med automatvapen. Jag mötte upp i Las Vegas med reporter Jostein Matre som flög från Washington DC. VG:s Los Angeles team, Klaudia Lech och Camilla Fredstad Huuse var på plats sedan flera timmar när vi kom och de hade redan levererat ett reportage från platsen för tragedin så jag och Jostein körde direkt ett par timmar norrut till den lilla stad som gärningsmannen bodde i. Där intervjuade vi grannar och försökte också få personalen i en lokal vapenbutik där han köpt vapen att ställa upp på en intervju. De sa dock nej. Dagen efter körde vi lite längre norrut till Utah och en annan vapenbutik gärningsmannen handlat i och där ställde ägaren upp på intervju.

De var först sent den eftermiddagen dag två efter skjutningen som jag och Jostein kom oss ner till platsen där det hände. Och det är ju så att man, eller i alla fall jag, har ett behov att komma så nära som möjligt. Även om det är ett par dagar senare. För att känna in. För att om möjligt försöka förstå. Vilket ofta inte går men om inte annat så gör det det mer verkligt att vara vid platsen.

Den här bilden är kanske inte så speciell men jag tycker om den i all sin enkelhet. Kvinnorna har kommit för att hedra offren men vet inte var den plats där sörjande lämnar blommor  är och frågar polisen. I bakgrunden syns Mandalay Bay, hotellet som massmördaren sköt ifrån.

San Juan, Puerto Rico – 7 november, 2017

Reporter Robert Simsø och jag reste till Puerto Rico för att se hur läget var där två månader efter att orkanen Maria träffade ön. Det visade sig att spåren av orkanen fortfarande var tydliga och vägen tillbaka lång. 70% av befolkningen har fortfarande inte el och stora delar av ön är helt mörk när solen gått ned.

Detta gjorde såklart att logistiken för oss var allt annat än enkel, till exempel så hade många hotell inte öppnat ännu. Jag hade dock varit i Puerto Rico ett par gånger de senaste åren och en av gångerna hade jag och reporter Brynjar Skjærslid bott på ett litet fint hotell i Old San Juan. Jag kontaktade ägaren innan vi reste och han kunde fixa två rum till oss. De hade fortfarande ingen ström i det området men han hade fixat generatorer och hade precis öppnat upp igen. Det fanns inget varmvatten eller fungerande luftkonditionering dock, men det var ju petitesser i sammanhanget. Att få flygbiljetter dit från New York var inga problem men att komma hem var svårare då så många Puerto Ricaner på grund av orkanen valde att lämna landet för USA, så alla flighter till New York var fullbokade. Det fanns alternativ som tog 18 timmar med två stopp (via US Virgin Islands och Atlanta), som dessutom var väldigt dyra. Men sen hittade jag till slut en flight med ett litet plan till St. Marteen (en holländsk och fransk ö så behövdes pass, vilket nog gjorde att färre Puerto Ricaner – som ju alla är amerikanska medborgare och kan resa till USA med bara id-kort – tog just den routen) och därifrån fanns en direktflight till New York. St. Marteen hade ju f.ö. också träffats av en väldigt kraftig orkan ett par månader tidigare och flygterminalens tak hade förstörts, så en tillfällig vänthall för flygresenärerna hade inhysts där bagagehanteringen normalt var. Där fanns även en tillfälligt uppbyggd pizzaservering så det gick ingen nöd på oss och vi kom oss hem till slut.

 

LaFollette, Tennessee – 10 december, 2017

Antalet missbrukare av smärtstillande mediciner och heroin har ökat lavinartat i USA de senaste åren och Tennessee är en av de värst drabbade delstaterna.

Scott Smith (närmast, med ryggen mot kameran) var tidigare polis men blev beroende av smärtstillande medicin. Han fick sparken och hamnade i fängelse efter att ha rånat ett apotek och han har försökt ta sitt liv ett flertal gånger. Nu har Scott blivit från från sitt beroende och hjälper andra missbrukare att göra detsamma. Här omfamnas han efter att ha berättat sin historia i en kyrka i LaFollette (samma stad som han tidigare jobbade som polis i).

Jag och reporter Robert Simsø spenderade två dagar med Scott som visade sig vara en väldigt trevlig kille. Han tog med oss till lunch på hans favoritrestaurang där han kände ägarinnan och dessutom de flesta av gästerna. Alla insisterade på att vi skulle prova deras specialitet, en dubbel cheeseburger med bacon så trots att jag egentligen bara ville ha en sallad så hade jag ju inget annat val än att göra som de föreslog. Och det ska sägas, det var en av de bästa burgare jag ätit. Men det blev ingen middag den kvällen, var fortfarande mätt.

Innan opiater gjorde sitt intåg i området var det spriten som vållade problem. Vi bodde på ett hotell som i lobbyn hade en inramad skinnjacka med ett skotthål i på väggen. Den gamle mannen som ägde hotellet berättade att det var den jacka hans pappa bar när han 1943 sköts till döds av polisen under ett tillslag mot den illegala sprittillverkning pappan och hans kompisar höll på med. De sålde hembränt i stor skala, eller moonshine som det kallas här. Sonen var sju år när det hände och såg med egna ögon hur pappan sköts till döds. Kan ju tyckas lite märkligt att ha den jackan i lobbyn men hotellägaren verkade stolt över det hela. Själv konstaterade jag ännu en gång att det precis överallt finns historier som väntar på att bli berättade. Jag lyssnar gärna.